Att åka från en skog till en annan på mindre än en timme är ändå som att färdas genom decennier.
Det drömda huset vid tiomilaskogen ersattes för några dagar av barndomens tallbevuxna sjöstränder i det mytomspunna gamla Polhemsbruket, föräldrarnas stuga på udden vid sjön där jag paddlat, badat och drömmande blickat ut så många gånger.
En flykt från nuet och samtidigt mitt i det, i och med mina och syskonbarnen, med pärlande skratt och livslust som fyller dagarna och fyller mina gamla platser med alldeles egna betydelser.
I går kväll bastade vi och doppade oss tjutande i det tolvgradiga vattnet. Då fanns inget förgånget, ingen framtid, bara ett frustande här och nu. Vi delade den stunden.
En pärla i tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar