Min äldsta dotter har en innerlig barnatro. På hennes egen begäran (!) ber vi "Gud som haver" varje kväll innan hon ska sova, det är ingenting som jag eller M har infört, men gärna gör.
Det är en skön rutin.
Hon älskar psalmsång och kyrkor och har en febless liksom jag själv att vandra på kyrkogårdar och läsa på gravstenar. Hennes exemplar av "Barnens bibel" är välläst och nött.
Naturligtvis kommer allt detta ursprungligen från hennes föräldrar, vilka annars? Förra julen ledde jag krubbgudstjänsten på julafton i Sundborns kyrka, berättade inlevelsefullt om julevangeliet med mina egna ord, illustrerade av gipsfigurerna i den uppställda krubban. Hon bistod mig och fyllde i orden. En fin "föreställning" i en otroligt pitoresk inramning i Carl Larsson-land.
Jag har ansvarat för två öppna förskolor i kyrkans regi sedan vi flyttade till Falun, har en del morgnar gått till jobbet i svart kostym när det ska serveras under minnesstunder efter begravningar och ännu fler är de "Gudstjänster för stora och små" (familjegudstjänster) där jag haft ett finger med i spelet och som hon förstås bevistat, allihop.
Barnens bibel tog jag hem till henne efter att ett ex. blivit över efter den traditionsenliga utdelningen till församlingens sexåringar.
En av hennes mammas bästa vänner är präst och mamman själv jobbar som informatör i Falu pastorat. Kort sagt, hon har det i blodet, det kyrkliga, det sakrala.
Innerst inne i mig bor en agnostiker. Innerst inne i mig ser jag alla religiösa historier, sånger, texter och myter, som ett klädesplagg som är alldeles för litet för detta stora vi har valt att kalla Gud i vår tradition. I mina ögon om än en vacker och tilltalande tradition, långt ifrån någon slags "sanning."
Min dotter tar näst intill passionerat på sig dessa kläder. Och jag stryker och tvättar dem (läser Barnens bibel, ber Gud som haver), fast jag egentligen finner dem bitvis tjatiga att trä på, dag efter dag, fast jag upplever att de egentligen är för trånga. Men hon har kommit att älska dem. Jag har fått henne att älska dem. Och inte kan jag väl "ta tillbaka" en gåva som hon älskar?
Gör det mig till en hycklare?
1 kommentar:
Inte alls! Världen, gud, alltet är svårt att förstår sig på när man är liten. När hon blir större kommer ni att diskutera detta och hennes egna tankar, idéer, och de kommer att blandas med dina och andras. Att få vara en del av något större än sig själv är stort, att få dela något med sina föräldrar är stort och ni vet ju att hon kommer att gå sin egen vägen när hon blir vuxen!
Skicka en kommentar