Att avsluta och fuska med det förflutna...eller ej...

I lägenheten två trappor upp ovanför pizzerian i den sömninga Falun-"förorten" har nu arbetet inletts att göra oss såväl rumsligen som själsligen redo för flytten ut på landet.
Datumet är bestämt till den 18:e december, fredagen innan fjärde advent.
Se det så här, vi slipper julstöket i år...

Ett viktigt led i iordningställandet handlar om musiken och filmerna som har en tendens att bre ut sig, minst sagt. Jag har aldrig varit den som haft vare sig böcker, skivor eller filmer i ordning, eller ens i skilda sektioner... Har man letat efter en Pingu-VHS att sätta på åt Sigrid kan det mycket väl hända att en dylik återfinns bredvid boken "Tjänstekvinnans son" av August Strindberg i bokhyllan... Eller om man har letat efter den där Klas Östergren-romanen man köpte på förrförra bokrean men som aldrig blev aktuell att hinna börja läsa förän nu, så är nog bästa stället att leta ändå i filmlådan, där den mycket riktigt ligger inklämd mellan "Exorsisten" och "Barnen i bullerbyn"...

Och lägga tillbaka en film eller musik-CD i fodralet när man sett/lyssnat på den? Tjena...

Nåväl, i dag gjorde jag ett ryck och ställde upp CD-lådorna på bordet i matsalsdelen av vardagsrummet, vid mittenfönstret på husets gavel, såg ut bort mot tryckeriet bortom lärkträdsridån, tog ett djupt andetag och satte igång med inventering/sortering.

Ganska snart insåg jag att hur mycket det än bär emot att slänga saker som musik, så var jag nog så illa tvungen att för såväl min själsliga hälsa som heder, att upprätta en slänga-hög. För i röran uppenbarade sig saker som jag inte direkt sammankopplar med mig själv (eller vägrar inse att jag faktiskt gjort ett aktivt val att skaffa en gång...) Dels obegripliga gåvor av typen "Svenska folkets sommarfavoriter - från Taube till Marcolio" men också sådant man i stunder av obegriplig sinnesförvirring faktiskt köpt på sig, som den alltigenom katasrofala parodin på rock(?)pop(?)reggie(?)rap(?), artisten Tanya Stephens från Jamaica som förmodligen kraftigt pårökt (fördom mot Jamaicaner? Nej, inte alls!) lallar sig igenom ett album från början av 2000-talet. Ingen idé att ens försöka beskriva. För er som har Spotify så finns exempel att hämta där om man vill förlora några helt meningslösa minuter i sitt liv... Jag tror jag lyssnade på albumet en enda gång sedan aldrig mer. Vad som en gång fick mig att aktivt faktiskt gå och köpa det är ett olösligt mysterium.

Men så kommer plötsligt sådant i ens hand från lådan som man faktiskt lyssnat mycket på och uppskattat en gång i tiden men som av olika anledningar - tidens tand, föråldrad ljudbild, märkliga stilar eller bara ändrad smak i största allmänhet plötsligt känns pinsamt att medge att man faktiskt gillat. I detta fall gruppen Nordmans debutalbum.

1994 sögs jag med i Nordman-vågen, tyckte den där raspiga whiskyrösten tillsammans med nyckelharpor var vansinnigt häftigt, lyssnade på "Vandraren" och "Förlist" där jag gick Hornsgatan fram på Söder i Stockholm och föreställde mig själv på en vinpinad hed någonstans vid nordkalotten.

Men med tiden bleknade deras häftighetsstämpel och det var väl ett par år senare vare sig rumsrent eller "credigt" att gilla Nordman...En sekund lät jag handen med skivan gå mot slängahögen, med Tanya Stephens, Svenska folkets sommarfavorier och skivan Mental avslappning (innehållande epiga syntslingor och digitala valljud...inte ens Di Leva hade köpt den...en artist jag för övrigt uppskattar och har flera skivor av...som jag behåller!)
Men så hejdade jag mig. Och la tillbaka den i spara-högen. För när det kommer till kritan så tvivlar jag på att jag varit den "äkta" folkmusiknörd jag är idag Nordman förutan.

Frifot, Ale Möller band, Sofia Sandén, Sofia Karlsson, Ranarim, Väsen, Gunnel Mauritson, Lena Willemark o.s.v, bara för att nämna några artister och gruppnamn ur folkmusiktraditionen, alla mer eller mindre "crediga" i branschen som jag idag ofta och med passionerad glädje lyssnar på, en ständigt växande och dominerande gren av min musiksmak, tar sin avstamp hos den lite pajiga vikinga-pastichgruppen Nordman. Den hör liksom till min personliga musikaliska historia. Det skulle vara att ljuga att stryka den biten genom att slänga skivan.

Jag minns plötsligt med ett vemodigt leende hur jag älskade sönder spår 10,"Stormens öga". Satte den på repeat på den bärbara CD-spelaren och gick runt i ett sentimentalt och heroiskt rus på Stockholms gator i mitten av 90-talet.

Och jag inser att om jag någon gång får göra det där Sommar-programmet i P1 som jag villigt erkänner är en dröm (precis som hos många fler än mig gissar jag... och lika naiv) så kommer den att finnas med bland låtarna jag väljer att spela. Rentav som final.
För den är en viktig pusselbit. Och en viktig bit av vägen. Som lett ända hit till Dalarnas landsbygd, fiolernas hemvist.