Hemma i fåtöljen igen. I morgon ska jag åka in till stan (tjockt N) och på café och bibliotek plöja doktorsavhandling om döden i förhållande till HBT-samhället.
Men nu vilar jag bara i nattens tystnad och tittar ut på ett magiskt månsken över gärdsgård och hage.
I eftermiddags satt jag på tåget och plitade ner texten som följer:
Sitter på tåget mot Gävle där jag ska byta till tåget hem. Känns lite öken att logistiken tar mig till nedre Norrland innan jag är hemma i bya, även om Gävle råkar ligga på samma breddgrad som Falun. Mina metaforer kring resande i förra inlägget känns idag lite ansträngda. Mitt vardagsliv levs i fulla spjäll runt tre städer med en radie av tjugofem mil, alla med olika typer av anpassningsgrad.
Mitt positionerande gentemot Stockholm i inledningen av utbildningen har slipats ner till ren pragmatism. Det är praktiskt med en säng som inte kostar mig något inte allt för långt från Uppsala och jag skulle ljuga om jag påstod att mina föräldrars återhållna men likafullt entusiestiska omsorger inte både förenklar tillvaron och injicerar lite trygghet i veckopendarvardagen.
Samtidigt blir polariteten inom mig själv tydlig.
Storstadsbarn, lantis, före detta underhållare som via handikappomsorgen sökt mig ännu längre in mot det existensiellas skörhet och en före detta kristen som stapplande söker en plattform i en agnostisk världsbild. Jag vidareutvecklas genom min utbildning, längtar efter att ge mig i kast med en ny karriär, samtidigt som jag ständigt längtar hem till lugnet i byn, till cognacen framför kaminen, sagoläsning för mina barn, staplande av ved och planering för den lilla värld som finns på tomten som är den gamla byskolans avstyckade skolgård, galaxer från kaffe i pappmugg på språng mellan karriärstågen, verkliga och bildliga.
Jag har mer och mer börjat inse, fått lov att inse, att jag har båda sakerna i mig. Jag har velat bygga upp en mur mot den urbana, händelsetörstande, kanske rentav karriärshungrande delen av mitt jag och vägrat inse nyttan av en korsbefruktning.
Men det är väl så, att ensamt skulle endera jaget förtvina, tystna.
Även om inte ens mitt urbana jag skulle fälla en tår över en välplacerad sprängladdning i gången mellan Stockholms Central och T-Centralen… en folktom sådan, bör kanske poängteras i dessa tider av skäggiga identitetsökande mäns desperata handlingar. Sen må jag vara skäggig och identitetssökande själv så det räcker…
Nåväl, hur det än är med sakernas tillstånd tvekar jag inte en sekund om vad jag räknar som Hemma. Och dit är jag på väg nu. Gävle om några minuter och byte mot Falun.
Kämpa Nicklas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar