I det fysiska rummet gick resan från mina föräldrars gästrum i Sickla till Stockholms central, så långt allt som vanligt. Men i stället för att gå till Cityterminalen och ta Swebus mot Uppsala som jag brukar, gick jag denna morgon och tog pendeltåget mot Märsta för dagens studiebesök i buddisttemplet i Rosersberg.
Där påbörjade jag också en tidsresa, tillbaka till åren 88-91 när jag gick Barn och Ungdom i Märstagymnasiet, harvade på pendeln och faktiskt gjorde praktik på ett dagis just i Rosersberg. Jag försökte leta efter någon slags känsla. Nostalgi, lättnad, vadsomhelst.
Jag vet inte om jag var inspirerad av det vi skulle göra och var lugnt buddistiskt i nuet, men jag hittade ingen annan känsla än förväntan inför det som fanns här och nu.
Tjugo år är en lång tid.
En annan tid.
Ett annat liv.
Och ett annat, på den tiden väldigt ofullständigt jag.
Jag vill inte på något sätt påstå att jag skulle vara en fullbordad individ idag. Men till vissa delar stabilt sammansatt om inte annat, även om flera bitar fattas och andra bitar säkert skulle må bra av att bytas ut. Gav mig själv ett roat leende när jag såg min spegelbild i pendeltågets fönster. Fiskbensmönstrad rock av kashmere, grå gubbkeps och gammal sprucken läderportfölj. Jag var inte helt olik min gamla svenskalärare från gymnasiet…
Klev av i Rosersberg efter en resa som gick mycket fortare än jag minns. Kanske beror det på att såväl tåg som spår har förbättrats på 20 år, eller så beror det på att jag i minnet lägger ihop tre års harvande fram och tillbaka genom Uppland… jag vet inte.
De klasskamrater jag idag mötte upp i Rosersberg var på ett sätt en symbol för en resa mellan polariteter. För tjugo år sedan utbildade jag mig till barnskötare, nu till begravningsentreprenör. Två yrkesroller på var sin sida om livet, så att säga.
Det nya förstärktes av att buddisttemplet låg inhyst i ett industriområde som inte ens fanns när jag verkade i Rosersberg. Vi klev in i den ordinära byggnaden av korrigerad plåt. Och in i en annan världsdel.
En av förra årskullens studenter på begravningsentreprenörsutbildningen är verksam i församlingen (eller vad buddister kallar sina sammanslutningar) och var också den som värdade vårt besök, tillsammans med en av de två nunnor som verkar där. Efter förevisning av den stora salen samlade nunnan oss till en stunds pröva-på-meditation.
Jag minns när jag gick på Biskops-Arnö folkhögskola att jag prövade att vara med i skolans meditationsgrupp några gånger, men att det då bara kändes påklistrat och flummigt bland alla konstnärspretton (mig själv inräknad…)
Nu tog det bara tre minuter, efter den lite suggestiva uppvärmningen när vi vandrade runt runt i salen med svängande armar, att med benen i kors falla in i ett ganska vilsamt tillsånd. Meditation ledd av en buddistnunna i ett tempel var någonting helt annat än en folkhögskolas gymnastiksal där ledaren var en hennafärgad Gunn-Britt med egenhändigt växtfärgade kläder…
Efteråt var jag vilsamt loj och lite uppfylld. Det där med meditation kanske kan vara värt att prova igen? Återstår att se om man kan hitta känslan utan stora guldbuddor och varmt leende nunnor…
Efter besöket åkte jag med min kursare Ulrika och tre andra goa blivande begravningsbrudar i hennes bil mot Uppsala med mellanlandning för lunch vid Eurostop vid Arlanda. Inmundigade överraskande god kokt lax och fullt inte lika överraskande men berikande samtal med reskamraterna.
Nu sitter jag på tåget hem. Veckopendlarångesten jag kände i söndags efter tre veckors ledighet har lagt sig. Det känns som att alla mina resor, såväl de yttre som de inre, har en framåtrörelse (fast jag i skrivande stund sitter i ett bakvänt säte…)
Jag gillar att vara resande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar