Ett slitet hjärta

I dag avslutade jag och min kursare Susanne vårt fördjupningsarbete om döden i barnlitteraturen. I morgon börjar dagen i Uppsala med vår redovisning.

Jag kommer inleda med att läsa inledningen i Bröderna Lejonhjärta, när Jonatan tar Skorpan på ryggen när det brinner i deras hus, hoppar ut och slår ihjäl sig när han räddar sin bror.

Då boken ständigt är utlånad på alla bibliotek köpte jag den på Celcius bokhandel i Uppsala idag.

Väl tillbaka i Sickla hos mina föräldrar upptäcker jag i gästrummets bokhylla en bok utan pärm. Jag minns plötsligt något, går fram och drar ut den. Och mycket riktigt. Det är den.

Bröderna Lejonhjärta.

Min syster ägde den först. Sedan jag. Vi läste den otaliga gånger, båda två.

Älskade sönder den.

Jag blev vuxen. Under tre års tid var Astrid Lindgren och hennes sagor mitt levebröd på Junibacken i Stockholm. Jag spelade teater, sjöng visorna, stod och tog emot tusentals och åter tusentals besökare vid sagotågets slut och hörde turens avslutande replik tills jag var spyfärdig:

"Jonatan! Nangilima! Jag ser ljuset! Jag ser ljuset!"

Det tog några år innan jag kunde närma mig Astrid Lindgren igen efter att jag slutat arbeta på Junibacken, tanten stod mig upp i halsen helt enkelt. Jag minns en gång på ett café på Kungsholmen, jag hade just satt mig med en kaffekopp när en pojke vid bordet intill började sjunga "Du käre lille snickerbo..." Jag reste mig och gick, lämnade kaffet odrucket.

Åren gick, jag fick själv barn och Pippi, Emil, Karlsson och alla andra rullade in. Jag kan precis alla hennes visor utantill, jag känner varenda liten rumpnisse i hennes värld. Naturligtvis vill jag ge det till mina barn. Och det är en fröjd att se dem upptäcka dem alla med nya ögon.

Den mörka delen av hennes författarskap återstår ännu för dem även om äldstan i och för sig är förtrogen med missären i delar av Madicken.

Jag har nu ett nytt obrutet exemplar av Bröderna Lejonhjärta i min väska. Som numera förälder, blivande begravningsentreprenör och händelserna i Stjärnsund som ledde mig dit har den nu fått betydelse igen. En djupare, innerligare betydelse än någonsin förr.

Jag ger det nya exemplaret till mina barn.

Det slitna tar jag tillbaka.