Jag är inte mycket för tanken på det vi kallar ödet, att vårt liv på något sätt skulle vara förutbestämt.
Jag lägger heller inte längre betydelse i händelser som man i en religiös kontext skulle kalla för "tecken". Men ibland blir jag fundersam. Mitt förra inlägg handlade om Bröderna Lejonhjärta och min återupptäckt av berättelsen i mitt och Susannes fördjupningsarbete på kursen, hur jag köpte boken i Uppsala och samma kväll hittar mitt eget slitna exemplar från barndomen i mina föräldrars bokhylla.
Redovisningen av fördjupningsarbetet togs väl emot av kursarna och väl hemma i Dalom igen tog jag nu på morgonen bussen in till Falun för att lämna tillbaka bokhögen med barnlitteratur på temat död.
Återlämningen går till som på de flesta ställen, ett bord med skärm och streckkodsläsare som registrerar återlämningen, var efter man ställer böckerna i en hylla bredvid.
Jag var först på plats, så återlämningshyllan var ännu tom, så när som på en liten låda.
En CD-bok.
Bröderna Lejonhjärta, inläst av Astrid själv.
Jag blev stående i några sekunder och bara glodde. Slump? Ja, kanske... Men frekvensen på denna boks uppdykande i mitt liv de senaste dagarna gör mig minst sagt fundersam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar