Försoning

Jag vandrade igår kväll ner för Katarinavägen efter en kväll tillsammans med en god vän på en pub på Bondegatan. Jag tittade ut över den stad som jag under hela mitt liv haft ett så ambivalent förhållande till. Ibland nästan hatiskt avståndstagande, ibland uppfylld men aldrig likgiltig. Nu har drygt tre år gått sedan jag lämnade den, min bas har varit någon annan stans.

Jag kliver in i staden som en man i ett konstgalleri som upptäcker att alla verken på väggarna och i lokalen är skapade av en ungdomskärlek och att hon står där, mitt i alla intryck, lika betagande som då, men att jag förmår att titta på henne med den vuxnes erfarenhet och lugn. Jag förmår att möta henne från min nya plattform, se det som var vackert, se det som är vackert, utan att det för den skull rubbar mina cirklar. Det blir i stället en ny cirkel som går in de andra, de som skapar varandet.

Jag undrar hur mina döttrar kommer se tillbaka på sin barndom som uppväxta på landet, vilka issiues de kommer ha mot sitt ursprungs stigar. Jag hoppas jag skänker dem modet att bli fria att välja sina egna vägar, ha modet att göra sina egna val, oberoende av mitt.

Plötsligt, som någon eller något hört mina tankar, hör jag en ljus men stark talkör nerifrån Slussen. Upp för den breda vägen kommer ett tåg av hundratals unga kvinnor, med facklor och plakat, krävande sin rätt att vara dem de vill vara, att välja sin väg i ett samhälle som inte sätter en gräns vid deras kön. Jag knäpper en bild med telefonen, känner ett stort hopp i mitt hjärta och vet långt därinne att staden mycket mer än landet välkomnar detta skådespel, belyser dem på sin scen.

Liksom jag är på väg att försonas med det gudomliga, är jag på väg att försonas med staden. Nästa vecka blir den sista resan ner till Uppsala/Stockholm på ett par månader, eftersom begravningsbyråpraktiken hemma i Dalom sätter fart den 21 mars.
Och otroligt nog, jag kommer sakna stadsgatorna lite.