Vidare i livet

I fredag slöts en cirkel. För att använda en kanske känslig metafor dessa dagar, så skedde ett litet skalv i mitt liv. Det märktes nog på intet annat vis än inom mig själv. Men just inom mig kommer det alltid finnas ett före och ett efter.

Jag småler lite åt mig själv när jag skriver detta. Jag har alltid, i alla fall sedan tonåren, haft en stark kärlek till att lägga symbolik i händelser, dela in mitt liv i epoker med en klar början och ett klart slut. Dramaturgin kring epoksluten är inte sällan regisserade i förväg, där musik är ett viktigt inslag. Jag minns årsskiftet 1994-95, när jag efter ett alltigenom misslyckat år som församlingsassistent i Sveriges 3:e största församling räknat till befolkning, inte lyckades prestera något av värde egentligen, i brist på såväl ålder, erfarenhet och utbildning. Men med den tidens blick såg jag mig naturligtvis orättvist behandlad och motarbetad av yttre faktorer och jublade inombords när jag äntligen fick lämna det klaustrofobiska lilla kontoret i den tegelstenstunga församlingsgården bakom mig för sista gången.

Jag hade laddat den bärbara CD:n, på den tiden ett under av high tec, med Nordman (min idag generade hållning till detta på många vis osannolika 90-talsfenomen Nordman avhandlade jag redan i denna bloggs barndom 2008, varför jag inte gräver ner mig ytterligare i det här), tryckte fram låt 10 (jag minns tom siffran!) och gick triumfatoriskt genom Högalidsparken medan den inbillade eftertexten rullade upp på den lika inbillade filmduken som visade min försvinnande ryggtavla. "Du kan se när det är slut, du kan se när tiden gått ut..."

Denna gång har jag inte lämnat något, utan kanske snarare fullföljt en cirkel, fullbordat något.

För ganska exakt tre år sedan befann jag mig i mitt Stjärnsund och deltog i sökandet efter Engla Höglund, fanns på plats ända till det fruktansvärda slutet och engagerades av efterdyningarna, som en hel bygd, som ett helt land. Det som väcktes i mig då resulterade i att jag hamnade där jag är idag, snart färdig begravningsentreprenör. Vägen hit har jag skildrat i en krönika på siten begravningsportalen.se och där menar jag att historien får sin slutgiltiga konsekvens i och med min examen i juni. Och visst kommer det vara så, på ett vis.

Men jag tror att jag i fredags på ett vis upplevde ett slags avslut i min känslomässiga bearbetning av det som hände då för tre år sedan. Jag gick inte på Englas begravning, såg den inte heller på TV. Det känns som jag aldrig riktigt kom till ett avslut personligen.

Jag är nu mitt uppe i den avslutande praktiken på min begravningsentreprenörsutbildning. Jag valde att förlägga en del av den hos Fonus i Hedemora med ett outtalat hopp om att få delta i arbetet kring någon begravning i Stjärnsund. I fredags var det dags. Själva ceremonin är det inte så mycket att orda om. En gammal kvinna som levt ett långt och innehållsrikt liv sändes till sista vilan omgärdad av barn, barnbarn, barnbarnsbarn och fler vänner än kanske vanligt när en så gammal person gått vidare.

På morgonen levererade jag kistan tillsammans med Micke på Fonus transport, vi hämtade i samma vända en man som avlidit på ett äldreboende i trakten som vi tog till bårhuset i Hedemora, innan jag och min handledare Mariell återvände till Stjärnsund för själva begravningsgudstjänsten. Vi dekorerade koret i kyrkan med blommorna som släkt och vänner beställt, tog emot de sörjande, delade ut program, samspråkade med präst och solist vilka båda är bekanta sedan tidigare. För alla inblandade, utom de sörjande naturligtvis, en fredagsbegravning som vilken som helst, där erfarenhet och rutin gav de anhöriga en värdig inramning.

Jag deltog som en av dessa inramare, i mörk kostym och professionell attityd.

Men inom mig var tre års vandring framme. Jag tog ett slutgiltigt farväl av Engla, som jag aldrig kände, men som på så många sätt ändrade mitt liv i grunden.

Efteråt hjälpte jag vaktmästaren, som för övrigt assisterade vid sin sista begravning innan pensionen (något som bara det fick min symbolikgenerator att gå i spinn...), att frakta kistan på en vagn ut till bisättningslokalen på kyrkogården. Från dess port ser man rakt mot Englas grav, ett par kvarter därifrån. Innan jag återvände till Mariell som väntade i sin bil framför kyrkan, höjde jag handen och vinkade diskret mot graven. Hejdå, Engla.

Jag gick och satte mig bredvid Mariell i bilen, vi rullade ner för allén och vidare i livet.

http://open.spotify.com/track/7aRZGutqGAOj5GDLtr6JWS