Vägs ände

Året som gått har varit omtumlande på många vis. Det har varit väldigt slitsamt bitvis, jag har fått mina törnar men också vuxit enormt. Det jag fått med mig har varit ovärderligt.

Denna blogg startades i efterdyningarna av en annan metamorfos, i efterdyningarna av flytten från Nacka till Falun, från storstad till småstad, från urbant tänkesätt till småstadslunk.

Den har fyllt en viktig funktion i mitt liv dessa år och jag vet att den gett mycket till andra också, jag minns med värme alla fina kommentarer om diverse inlägg från nära, kära och mer flyktigt bekanta, någon gång till och med okända.

I höst firar vi fyra år som boende i Dalarna. Det som förr kändes nytt och spännande är nu vant. Att höra tranors rop och råmande kor när man kliver ut påmorgonen är normaltillståndet. Vi har, efter år av längtan nere i Nacka/Stockholm och några svajiga inledande år i Falun-Blixbo nu landat tryggt i myllan. Vi har kommit hem.

Denna blogg har varit en medhjälpare i letandet efter hemmet - såväl geografiskt som att landa i mig själv - hitta fram till det jag vill vara, där jag vill vara det.

Jag är framme nu. Det känns faktiskt så. Och behovet av att definiera mina vägar i ord har minskat i takt med den växande tryggheten. I alla fall på detta sätt.

Jag kommer alltid vara en skrivande människa och leta forum för det.

Men jag känner att jag kommit vägs ände med Vagges vägar. Mission complete.

Detta blir mitt sista inlägg här. Jag vill tacka alla som följt med genom dessa år, framför allt den trogna skaran på ett femton-tjugotal. Ni vet vilka ni är.

Jag kommer inte deleta bloggen, utan den får ligga kvar som ett tidsdokument, för min egen skull om inte annat. Och jag kommer naturligtvis låta er veta om/när jag dyker upp i andra publicistiska sammanhang... ;-)

Jag låter den avslutande bilden på tavlan vid vägens kant tala för sig själv.

Vi ses!