Köpa sig fri?

Tankarna spretar och jag finner ingen annan råd än att sparka liv i det gamla spöket Vagges vägar.

Efter en tämligen ordlös höst - jag har mått ganska dåligt i efterspelet av praktiken på min utbildning till begravningsentreprenör där jag och min handledare lyckades tala förbi varandra fullständigt- börjar något vakna.

Jag har lämnat den Kafka-artade våren där den hör hemma - i det förflutna. Har också tagit vissa radikala grepp på mitt liv i sin helhet. Vad det består i är oviktigt för andra än mig själv och mina närmaste men det har gjort att jag förmår lyfta blicken igen, känner orken och självförtroendet återvända.

Begravningsbranchen får vänta, möjligen rentav till min egen död. Året som gick på utbildningen känns ändå inte bortkastad. Jag lärde mig en hel massa om mig själv som inte går att mäta i två terminers studieskuld. Lägg därtill att jag fick en handfull vänner för livet.

Är således tillbaka hos det företag vars struktur jag innerst inne föraktar av hela mitt hjärta och det faktum att det hudflängts i pressen under hösten känns föga förvånande för andra än marknadstillbedjarna-bland dem såväl politiker och aktörer som väljare...

Den lilla enhet där jag tjänstgör är dock en högfungerade sådan utifrån de förutsättningar som getts. Förutom att personalgruppen är nyligen sammansatt med delvis handplockade individer passar själva tjänstgöringsformen mig som hand i handske med dygns och nattpass och däremellan längre ledigheter till gagn för både mig själv och barnen.

Vad jag anser om bolagsvinster kopplat till välfärdstjänster torde vara väl känt av de flesta.

Men politiken jag för på min arbetsplats begränsar sig till att verka i första hand för mottagarna av mina tjänster, deras väl alltid först och långt långt långt därefter verka för att skattemedel ska lämna landet till multinationella koncerners konton. I och med detta gör jag varken tjänstefel eller begår våld på mitt samvete.

Det har trots allt i demokratisk ordning sanktionerats att det är såhär vårt samhälle ska fungera och då kan jag bara göra så gott jag kan utifrån detta.

Men det finns också saker i denna samhällsordning som jag har fruktansvärt svårt att ta till mig utan obehag och i vissa fall bär känslor som tangerar äckel, nämligen en rent allmän mentalitet som sprider sig att kunna köpa sig fri från det mesta.

Möjligheter till gemensam välfärd har genom väljarnas ståndpunkt i två val på raken minskat avsevärt och vilka förtjänster som därigenom vunnits kan inte ensidigt förkastas, även om en del följder såsom utförsäkrade cancersjuka m.m. till inte bara min bestörtning fick godkänt i val nummer två som sanktionerade den s.k. Alliansens lösningar.

Men förutom det nya politiska landskapet märks också en värdeförskjutning i största allmänhet som blir extra tydlig i juletid.

Just i dagarna pågår Sveriges Radios kampanj "Musikhjälpen" där en handfull musik och mediaprofiler stänger in sig i en glasbur i Malmö(?) för att samla in pengar till "flickors rätt världen över att gå i skolan."

Utöver detta uppmanas vi i otaliga organisationes namn köpa getter, myggnät, tvålar, reningsverk(!) m.m. till mindre bemedlade i länder långt bort att ge bort i samvetspresent i stället för sodastreamern till farmor.

Världens barn-galor och alltid två nummer i talangtävlingar och melodifestivaler och vi är alltid lite sämre människor om vi väljer det billigare numret som inte skänker 8.50 till Röda korset.

Det har blivit fullkomligt självklart idag att barns rätt till skolgång, skydd mot malaria och rent vatten hänger på enskilda samvetens benägenhet att öppna plånboken, inte nationellt bistånd och solidaritet genom till exempel progressiv beskattning.

Att enskilt rentvå sitt samvete med en get till någon fattig i juletid i farmors namn gör att man sedan resten av året med gott samvete kan göra ROT-avdrag.

Kanske aningen hårddraget?

Är det?

Verkligen?