Huggit en famn tändved, skottat uppfarten och städat undan i köket efter gårdagens nyårsmiddag med familjen och en nyfunnen vän som bor i Svärdsjö och hans särbo.
Efter tolvslaget, när vi skickat upp thailänska lyktor i luften mot den stjärnklara himlen från åkern nedanför byn, gick vi tillbaka till huset och vid kaminen plockade vi fram våra instrument - min vän sin fiol och jag min gitarr och så spelade vi och sjöng framför brasan i årets första timme.
Mitt hjärta var - och är ännu - fyllt till bredden av tacksamhet mot livet, allt jag har och allt jag fått - och för det beslut jag tog för drygt två månader sedan.
Ett beslut som med makternas hjälp, vad och vilka de nu är, ska få mitt liv att fortsätta växa på samma sätt som det har vuxit sedan jag insåg vad jag måste göra, en helg i slutet av oktober.
Stunden i sig var ganska odramatisk. Det var inget ljus och inga körer från skyn, det var ingen speciell händelse som föregick beslutet. Det var bara en stilla känsla av klarhet, en insikt som legat och grott och som nu mognat till att ta konsekvenserna eftersom alternativet vore kapitulation för krafter utanför mig själv, en kapitulation jag delvis redan under några utdragna år genomgått, ständigt flyttat gränserna och lekt att mitt handlande tillhörde normaliteten.
Ack, ack...
Låt oss ta det från början. Mitt förhållande till alkoholen har ända från start varit låt oss säga "generöst", från tonårens omdömeslösa smygfyllor och de första årens umgängeshäng på pubar och billigare restauranger med utskänkningstillstånd.
Jag använde också tidigt alkoholen som självmedicinering när jag mådde dåligt, i synnerhet under en period 1993 när jag läste bibelvetenskap på Johannelunds teologiska institut i Uppsala och fann mig omgiven av en trång och rigid trosvärld, långt ifrån de liberala sammanhang med högt i tak jag kom ifrån. Rikliga mängder pepparvodka i ensamhet blev min tillflykt i den av en bekant andrahandshyrda 1 1/2-rummaren på Fålhagsleden i stadskärnans utkant.
Något som naturligtvis ledde till ofullbordade kursbetyg och den första stora livskrisen, både vad gäller tro och personlighet. Jag flydde till min älskade Stiftsgård i Rättvik och tillbringade några månader där som odefinierbar hustomte och besökte en knastertorr alkoholläkare i Furudal som hade medlemskortet i Ny Demokrati synligt på skrivbordet och kategoriska åsikter om det mesta. Inga lyckade sejourer, direkt, men jag avstod ändå från alkohol i ett helt år.
Därefter återupptog jag ett socialt drickande men lovade mig själv att aldrig mer dricka i ensamhet.
Några år senare, i slutet av 1996, anställdes jag på det då nyöppnade Junibacken i Stockholm som besöksvärd, en tjänst som med tiden skulle omfatta såväl skådespeleri och musicerande. Som ung fotarbetare i kulturvärlden var alkoholen inte bara ett naturligt inslag utan snarast en hörnsten. Det festades vilt och när det inte gjorde det var ett par tre öl efter arbetsdagens slut kutym- vardag som helg, eftersom vi arbetade efter oregelbundet schema 7 dagar i veckan.
Ett beteende som sköt fart när jag och två vänner rekryterades till att starta upp en artistverksamhet på Björnrike ski country club i Härjedalen vintersäsongen 99-00.
Vi varvade barnteater och krogshower, arbetade hårt men hade väldigt roligt, i alla fall till en början. Drickandet var konstant. Att arbeta i hotellmiljö där navet i verksamheten var panoramabarens långa disk, går det knappt ens att prata om det som frestelser. Det bara var.
Men i kombination med ett gnagande tvivel på mig själv som artist och ett högt arbetstempo, frångick jag allt oftare det löfte jag gett till mig själv några år tidigare - det att inte dricka i ensamhet. Mina tvivel slog tillslut över i ett självförakt, vilket inte direkt avhjälpte mitt beteende att fly mina demoner med flaskan i hand...
Detta resulterade i min andra stora livskris - sjukskriven för utmattningsdepression och knaprande små rosa piller som suddade ut alla känslor och var förbjudna att kombinera med alkohol. Småningom, efter ungefär ett halvår, löpte sjukskrivningen ut och jag tog ett brödjobb på Stockholms stiftsgård Graninge i Saltsjö-Boo, som städare. Ett år gick jag där och skrotade, kom någorlunda på fötter, slutade sedan både med det och de små rosa pillren.
Återupptog så relationen till alkohol, men nu runt 30 och "vuxen" vinlade jag mig också om att i alla fall utåt, vara en sofistikerad drinkare. Några tior extra på vinflaskan till maten, whisky till fördrink, en cognac till kaffet. Mysdrickandets dagar tog sin början och så rullade bollen under några år. Jag balanserade ständigt på måttlighetens gräns och när alkohol väl intogs var det ytterst sällan jag slutade tidigare än att jag i alla fall passerat gränsen som låg trappsteget ovanför salongsberusning.
Läsåret 10-11 pluggade jag, vilket knappast gått förbi någon som regelbundet har läst mina tankars vindlingar på denna webplats, till begravningsentreprenör hos studieförbundet Sensus, åter igen i Uppsala. På ett sätt var det min revansch på staden efter det nästan två årtionen gamla nederlaget hos J.T.I.
Det flöt också på utan större missöden, året innehöll en omtenta, annars inga anmärkningsvärda snubblingar. Gällande alkohol var jag också förvånansvärt måttlig -men dagarna i Uppsala, ca tre i veckan, var så uttröttande att livet i princip handlade om plugg och sömn.
Mot slutet av läsåret hände dock något som drog undan mattan under mina fötter. Helt plötsligt, utan att jag ens fått en förvarning eller än mindre anat det själv, underkändes jag på min två månaders långa praktik på två Fonusbyråer i Hedemora och Falun. De Kafka-artade turerna som följde har jag ingen lust att upprepa här i ord, dock slutade hela historien med att jag trots allt stod med mitt examensbevis i handen i början av juni. Men min självkänsla och självtillit var ordentligt skadeskjuten. När det i slutet av maj ännu var oklart huruvida jag skulle få ut min examen eller ej föll jag tillbaka i ett ofta förut använt flyktbeteende - med djupa klunkar av valfri alkoholhaltig dryck, helst whisky.
Desperationen lade sig något efter godkänd examen, men såhär lite på distans kan jag se att depressionen var fullt utvecklad och fortsatte. Även om jag återtog en någorlunda måttlighet i mitt drickande, längtade jag varje nykter stund och period efter ett järn, något som knappast blev bättre av att jag åter igen tackade ja till ett erbjudande om ett jobb som innebär oregelbundna arbetstider sju dagar i veckan och nu även innefattande nattjobb.
Plötsligt kunde en tisdag vara min fredag, en torsdag min lördag. När övriga familjen gått och lagt sig spädde jag på den försiktigt påbörjade lulligheten till fullt utvecklad berusning.
En lördag i slutet av oktober, under en händelsevis helt normal ledig helg fred-sönd, stod jag tung i huvudet av en rätt omfattande vinafton framför vår kamin kvällen innan, i trädgården och såg upp mot en grå himmel. Det var rätt milt, som ju hela denna höst skulle visa sig bli.
Jag lutade trött huvudet mot den skrovliga barken på vår silverpil och slöt ögonen.
En tanke, fullkomligt klar och odramatisk, tog form i mitt huvud:
"Det måste få ett slut."
Jag har inte druckit en droppe alkohol sedan dess. Efter 33 dagar i självvald och solitär nykterhet, tog jag steget och sökte mig till sammanhang där jag även kunde få hjälp av andra.
Det är det bästa jag har gjort i hela mitt liv, näst efter mina barn.
Således har jag en helnykter jul och ett helnyktert nyår bakom mig. Jag säger inte att den vandring jag nu valt är lätt, men jag har börjat bygga ett nätverk som bär, bland annat nämnde nyvunne vän i Svärdsjö som satt vid min kamin och spelade fiol inatt.
En dag i taget, ibland en timme i taget, tar jag beslutet att leva nykter.
Och för varje dag öppnar sig världen allt mer, grunden känns allt fastare, glädjen allt större.
I går sjöng jag till min väns fiol och skålade för ett nytt år och ett nytt liv i alkoholfri mousserande Chapel Hill.
Det smakade himmelskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar