Glory...

Jag tog den gamla Volvon och reste inte långt i tid och mil räknat, men rätt långt genom åren. Fast jag numera lever så nära, har själva livet rört sig bort. Jag åkte hit för att bara landa i ro och kanske hitta ett eko av den andlighet som skrumpnat ihop och lämnat ett tomrum inuti mig, den andlighet som vaknade här – på Stiftsgården i Rättvik.

Det är tjugo år sedan jag bodde här nu, jag har levt lika länge till som min dåvarande ålder. Stundtals som att morgondagen inte fanns. Jag har återvänt till gårdagen, jag hör ekon av alla de som jag lärde känna här och älskade – jag ser er tydligt, var och en.

För er som vet vad jag talar om kan jag berätta att jag sitter i Leksandsrummet med en (välsmakande!) kopp kaffe med laptopen i knät, därute virvlar snön från en blygrå himmel. Från Rättviksrummet hör jag sorlet från personalens eftermiddagsfika. Inte ens en handfull av rösterna är mig bekanta och fast det kanske borde fylla mig med vemod så gör det inte det, utan just tvärt om. För er som kan gårdens historia vet att den låg riktigt risigt till för ett tiotal år sedan. Det var på vippen att den lades ner. Nu bor jag i ett nyrenoverat rum på tredje våningen i ”gamla” gästrumsflygen, med platt-TV, morgonrock och choklad på kudden, den tredje våning som på tiden när det begav sig, helgarbetare stoppades undan i slitna rum med handfat…

Visst kan man känna nostalgi, men samtidigt lycklig över att gården inte stannat i tiden. För hade den det, hade jag inte suttit här, nu som då för tjugo år sedan i det Leksandsrum som känns så hemma ännu. (Även om soffgruppen är ny och placerad vid fönstren i stället för motsatta väggen. Svårt. Men bara att acceptera…) Och just som jag skrev detta hördes en otroligt bekant röst från receptionen… Detan! Inte en dag äldre! Underbart att vissa saker stays the same!

Snögloppet har avstannat. Ska ta en tur runt kyrkan, kanske gå in i den om ingenting pågår och höra ekot från somrarnas torsdagsmässor. Glory…