Jag satte mig på stenen vid ödetorpet, däruppe på bergsryggen, vid skog och luft, stora granar, oändlig himmel.
Det finns en historia om mannen som levde där, att han var lungsjuk och flyttade från en fin familj i Falugrytan, upp på bergets topp mellan Sundborn och evigheten, till stilla andning och ensamhet. Vad tänkte han när åren gick, vilka var hans drömmar?
Lyfte de bortom de bergsryggar som blånar i fjärran västerut?
Jag sitter på stenen och andas. Ser det han ser. Och drömmer mig ingenstans. Larmet från vardagen når mig inte här, inte det ständigt pågående tjattret på webben eller verkliga röster. En korp sitter i en grantopp, betraktar mig tyst och försvinner sedan värdigt öster ut över tiomilaskogen mot Gävle.
Här är jag ensam i världen. Och mitt i den.
Jag undrar om marken skall minnas mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar