Så här i juletid blir jag gärna lite sentimental. (jag blir i och för sig gärna sentimental titt som tätt hela året, men julen inbjuder liksom mer till det än andra tider...)
Härom natten fick jag ett av dessa sentimentala ryck och loggade in på Youtube och frossade i musikvideos från 80-talet.Appro på det jag berörde i mitt förra inlägg bl.a. mina husgudar från pre och de tidiga tonåren, Judas Priest...
H-E-R-R-E G-U-D vilka pajjiga videos! Det var tur att jag låg i sängen, för skämskudde var högst nödvändigt... Musikvideokonsten har helt klart utvecklats sedan man var ung...
Jag tittade på några Depeche Mode-videos också, för att få någon slags uppfattning om vad det var man så ihärdigt avskydde, bara för att konstatera att tiden varit snällare mot dem, både musikaliskt och bildkonstnärligt... Tänk så det kan gå...
Lite roligt förresten, åter igen för att återknyta till det förra inlägget, var ju Depeche störst bland många av mina spretluggade MUF-ande klasskamrater på 80-talet. Vad ingen av dem, eller jag heller för den delen riktigt begrep, var att de väl i det närmaste var Leninistiskt anstuckna, liksom jag vid denna tid...
Hur som helst, till slut landade jag, juletid som sagt, i Bob Geldofs för all del behjärtansvärda men ganska smetiga produktion "Do they know it´s Christmas". Storögt och med stigande faschination betraktade jag denna video, som spelades in i studion varunder låten spelades in strax före jul 1984. För det är tre personer som helt dominerar den, både i bild och sånginsatts.
Nämligen: Paul Young, George Michael och Boy George.
Vid tiden för inspelningen tre lysande stjärnor, på toppen av sin berömelse. I ett klipp syns Bono från U2 bredvid Paul Young och det var inget snack om vem som var stjärnan...nej just det, inte Bono...
Här om året var jag på Julgalan i Nacka Factory, bjuden av min dåvarande arbetsgivare. Ett evenemang som bäst beskrivs som en Finlandskryssning på land...om man ska vara snäll... Närmare 2000 personer förser sig av sex enorma bufféer av just Viking Line-kvalité och underhålls av ett pärlband med mer eller mindre kända artister som ställt upp enbart för att rädda julklappsbudgeten till sina egna barn får man gissa, för inramningen var minst sagt förnedrande, de fick ca tre minuter var inför mer eller mindre aspackade företagsgäster.
Kvällens huvudnummer, sist i setet var "världsartisten" Paul Young...
Att man inte hade skämskudde då... In på scen i denna fabrikslokal, i en förort till Stockholm, kliver en alkoholpluffsig och förvirrad figur ut, helt blank i pannan av svett redan efter halva första låten. Med gäll och nasal stämma som brister ett antal gånger, framför han sina gamla 80-talshits. Ibland ser det ut som han inte vet var han är, vare sig i rummet eller låten. Som final lägger han sig ner klumpigt på scengolvet, i en menad utmanande pose inför några blonderade kommunalanställda i fyrtiofemårsåldern som sitter längst framme vid scenen, ger dem slängkyssar och rosor, med en dimmig blick som skriker "jag vill inte vara här!" Slutligen hjälps han upp av ett par scenarbetare som leder honom ut...
Jag ser denna havererade individ, som för brödfödans skull får tillbringa december på ett mellanklasshotell i Stockholm och underhålla julbordsgäster, i en video från 80-talet där han vida överglänser Bono i popularitet. De två övriga som dominerar videon och sången, för tiden två lika stora idoler som Paul Young, den ena idag messt känd för att han blottar sig på offentliga toaletter, den andre dömd för olaga frihetsberövande och sexövergrepp. Vilken trojka...
I sammanhanget måste jag ändå säga att mitt hjärta blöder för Paul Young. Han fortsätter oförtrutet stå på scenen, han sjunger smäktande och desperat, för detta är det enda han kan, fast publiken vänt honom ryggen. Och Bono flyger privatjet...
De tre änglarna från 80-talet, med trasiga vingar. Plötsligt ser jag dem framför mig som de ser ut i dag, på en skitig bakgata i London, åldrade (om än George Michael är aldrig så lyft), märkta av tiden, med raspiga röster sjungande Leonard Coens "Halleluljah".
Det skulle bli en video det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar