Haverier

En något stukad figur återinträder i bloggsfären, denna kväll då jag tillfälligtvis lämnade den lilla värden och tog del som så många andra av det historiska ögonblicket som utspelade sig i USA.

Att han stakade sig är fullt förståligt och förlåtligt. Jag stakade mig å det grövsta när jag gifte mig med Madde i Leksands kyrka inför ett hundratal åhörare 1999. Jag fick höra nyss att ca 1,8 miljoner(!) åhörare var på plats på The Mall...Vem skulle inte bli lite nödig då?

Men synen av helikoptern som förde cowboyen från Texas ut ur historien var nog ändå kvällens vackraste bild!

Stukad var det ja... apro på Bush...


Jag är för tillfället sjukskriven från hemmapappaskapet. Lite märkligt, vara sjukskriven från hemmaliv... Men anledningen är att jag för en vecka sedan satte mig själv och ungarna i en taxi då den molande värken som jag känt av i bröstet av och till sedan slutet av november utvecklats till rena hugg. Satte av Nora hos en kompis och åkte sedan vidare till akuten på Falu lasarett. Ja, det heter fortfarande lasarett. Osar det inte lite 40-tal?


Vården är lyckligtvis inte 40-tal och jag fick snart veta att det inte var själva hjärtat som spökade, utan hjärtsäcken, själva paketet som omger det hela, som var inflammerat.


Varje gång jag söker upp en akut vänder jag hem med de mest märkliga diagnoser. I slutet av nittiotalet blev jag plötsligt dödssjuk av vanlig simpel alvedon och för nästan precis ett år sedan fick jag påssjuka för andra gången!

Inte nog med att jag fick det en gång till fast man inte kan få det, jag fick veta att sjukdomen i det närmsta är utplånad i Sverige och drabbar ca 10 personer om året i hela landet...jag en av dem!


Och nu alltså hjärtsäcksinflammation. Förmodligen på grund av att jag som en yster kalv på grönbete ignorerade den förkylning hela familjen åkte på efter jul och som nybliven hemmapappa gått raska milspromenader med barnvagnen och tagit ljuvliga skridskoturer med densamma långt ut på Runn. (Enbart på av traktor upplogade banor, givetvis!) Bara för att jag kunnat det. Bara för att känna den där känslan av frihet när alla andra jobbar. Utan att lyssna på kroppen. Så nu sitter jag här... Orkar knappt ens lämna och hämta Nora på dagis, som ligger tre minuters promenad hemifrån. Suck...


Vad månne det bliva här näst? Jacob Creufelts sjukdom? Ebola?


Nåja, bara jag vilar ordentligt ska det gå över på någon vecka. Och vila är inte riktigt förenligt med att bylsa med och jaga en ettåring... Därför sjukskriven.


Fördelen, om man nu ska hitta någon, är ju att hustrun som får stanna hemma för att sköta den biten att jaga ettåringen, också tar med sig jobbdatorn hem! Eftersom vår egen valde att packa ihop och blåvägra kvällen före julafton, har jag sedan dess varit utslängd från nätgemenskapen, med undantag av min lilla Nokias 3X3 cm stora skärm...Lagom kul.


Så när datorn återvänder från sin konvalesens hos Sibas support och jag själv är vid sundare vätskor, hoppas jag kunna skriva om gnistrande sol och skridskoturer igen.

Och döttrarnas påfund! Sigrid står utan stöd nu! Börjar väl när som helst gå! Stort i en hjärtklen pappas värld!



FRIDENS LILJOR och HAPPY NEW OBAMA!



PS. Jag konstaterar rörd att en grupp startats på facebook till hyllning av mina maniska statusuppdateringar. Jag bugar mig generat för Stefan, den ende medlemmen, so far... :-)