Tro

Kanske är det inte så märkvärdigt. Kanske är det bara ordvrängeri, betydelselöst epitetsjonglerande. Men jag har tillslut erkänt för mig själv att jag skulle hyckla om jag skulle fortsätta kalla mig kristen.

Jag lever i en kristen kontext, ja, i perioder djupare in i kontexten än många andra svenskar. Dels som anställd av Svenska Kyrkan i olika perioder av mitt hittillsvarande liv, men det händer också att jag går på gudstjänst helt frivilligt. Det händer till och med att jag tar nattvarden!

Och det är något jag tänker fortsätta med. Jag gillar riterna. Jag kan känna tryggheten i de vid det här laget extremt välkända fraserna som ramar in en gudstjänst. Jag kan känna en förnimmelse av det Heliga i knäböjandet vid en altarring. Men! (som Tony Irving skulle ha sagt...)

Att en ensam gestalt, Sonen kallad, skulle vara den ende sanna förklararen av Livet, Universum och Allting? Det kallar jag Rumba det...

"Ingen når himmelriket förutom genom mig!"

Jesus, om vi skulle ta och lugna ner oss lite...

Jag vill heller inte bekänna mig till flummarna som med ett generat leende som om det var sitt sexliv de pratade om brukar säga att de tror på "något". Vad då något?
Ica-Kurirens stickningsinstruktioner?
Västra Gotlands flakmopedsförening?
Bajen?

Jag letar den Gudomliga gnistan. Jag vill se den. Jag vill känna den. Den judiske filosofen med sina storvulna pretentioner hade många och då menar jag många poänger, men det finns en hel värld av poänger, för att inte tala om Gudsgnistor, även gnistor som stänker från allt annat än kristna kontexter.

Jag skulle kunna "vittna" som det i dessa sammanhang lite stolpigt kallas om de gånger jag anat eller rentav bländats av den där Gudsgnistan, men dylika berättelser blir lätt smetiga och sentimentala. Det djupt personliga blir lätt det. Så jag låter det stanna vid det personliga.

Gudsgnistan kan bara vara personlig, subjektiv. Utöver detta kommer suggestion, det i grupp fram manade. Men då rör vi oss plötsligt i en helt annan sfär av det mänskliga mysteriet, det som kallas psykologi.

Min Gud är för alla obevisad. Jag förmår inte bevisa "honom" för någon. Men "han" Är.
På det sätt som Gud finns i mig. Utan ramar. Utan måttstockar. Utan värdering. Utan kön. Utan böcker. Utan profeter. Gnistan.

Amen