Värt att nämna är att jag varit föråkare i slalomtävlingar...iförd brunbjörnsdräkt. I samma dräkt har jag även stått på scen i en hotellbistro, imiterande Louis Armstrong, sjungande Wounderful world.
Jag har, betald av IBM Finland, varit gubben Pettson på en teknikmässa i Helsingfors. Alla överlyckliga barn som kom fram och ville prata med "PESSONE JA VIRRON" i min och Tessans gestalt blev väldigt förvirrade när vi bara kunde svenska. Varför de inte anlitade finska skådisar har jag än i dag inte riktigt fattat, men vi fick bo på ett hotell med riktiga piccolos (ja, pillerburkmössa!), choklad på kudden och kyld champagne som välkomsthälsning, hela köret!
Om man ska lämna min numera avsomnade entertainerkarriär för ett ögonblick måste ju i sammanhanget också oblatbakandet tas upp i listan över mina konstiga jobb.
Första halvåret 1995 var min uppgift att som en av tre avlönade bland en massa frivilligt arbetande pensionerade diakonissor baka nattvardsbröd. Bageriet var och är beläget innanför murarna på Ersta diakonisällskap intill Fjällgatan på Södermalm i Stockholm.
Att jag kallar det murar är mer en bildlik beskrivning. Diakonyrket har liksom prästyrket i mångt och mycket blivit ett bland alla andra idag, men på den tiden som sällskapet grundades, var diakonissans titel skild från nunnans endast till namnet och förbehållet kvinnor.
Dessa spöken viskade från väggarna i bageriet och fanns kvar även som icke avlidna frivilligarbetande dinosaurier.
Jag minns framförallt en av dessa drakar, som starkt ogillade min uppenbarelse innanför dessa sakrala väggar. En långhårig skäggig hippietyp! Och man dessutom! Oerhört! När bageriet dessutom fick en muslim som praktikant, trodde jag hon skulle få hjärnblödning på riktigt!
Men jag glömmer aldrig denna muslimska kvinnas lycka över att ha fått en uppgift i det svenska samhället. Att det sedan handlade om att producera bröd till den kristna kyrkans allra heligaste rit kvittade henne lika. "Det är samma Gud!" utropade hon glatt. Det har allt sedan dess blivit mitt mantra.
En betydligt färskare erfarenhet är från det senaste året när jag som församlingsvärd i Hosjö församling fick till uppgift att duka upp ett kaffebord mitt på Hosjö kyrkogård, som en välkomstgest åt en inspektion av kyrkogårdsnämnden.
I särklass står ändå uppdraget under EM-kvalet mellan Sverige-England på Råsunda fotbollstadium någon gång alldeles i slutet av 90-talet, rentav 99.
Jag arbetade då som besöksvärd/skådespelare på Junibacken på Djurgården i Stockholm, ett sagomuseum skapat av Staffan Götestam, som även var VD för teaterproduktionsbolaget Procenia. Detta bolag hade köpt reklamtid i pausen under nämnda fotbollsmatch. Reklam som innebar att Pippi Långstrump i den inte helt okända sångerskan Pernilla Wahlgrens skepnad skulle jagas ut på planen inför fotbollspubliken av poliserna Kling och Klang och där genom århundradets mest krystade manuslappkast på ett förmodligen fotbollsrelaterat sätt börja bolla med poliserna och sjunga en sång tillsammans med dem. Allt för att marknadsföra den Pippi-föreställning som skulle sättas upp på den ännu då exisrerande teatern Folkan (frid över dess minne)
Till vår oförställda överraskning blev jag och min kollega, tillika gode vän Anders J tillfrågade om vi ville agera poliser under detta event. Naturligtvis tackade vi ja på stående fot! När vi frågade varför föreställningens existerande poliser, två flitigt anlitade skådespelare av Procenia, inte skulle göra det blev svaret: "De kan inte sjunga."
Några dagar innan spektaklet skulle gå av stapeln, intog vi den enorma nationalarenan för att öva. Som små myror stod vi mitt på planen inför tomma läktare med mikrofoner i händerna och sjöng till den förinspelade musiken: "Pippi är världens starkaste tjej! Tiddelipom och tiddelidej!" så att det ekade över hela Sumpan.
Det var bara det att det var tre sekunders fördröjning på ljudet från mikrofonerna. Stört omöjligt att synka till musiken!
Detta resulterade i att vi några dagar senare stod mitt på Råsunda, iklädda polisuniform, i halvtidsvilan i EM-kvalet Sverige-England, inför tusentals och åter tusentals åskådare, bollande med Pernilla Wahlgren som var iförd Pippiperuk, sjungande playback...
Just nu är jag pappaledig tämligen nybliven mas, tillbakablickande på en ganska brokig karriär. Vad som händer efter pappaledigheten står skrivet i stjärnorna. Kanske agera Fet-Mats nere i Falu koppargruva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar