Passion, likgiltighet, mänsklighet, musik

Min relation till det gudomliga har sällan varit måttfull. Men den har varit väldigt privat. När jag bodde i Uppsala äcklades jag av Livets Ordarna som basunerade ut sin näst intill erotiskt laddade passion för Jesusgestalten på torget. För mig var det likställt med att jag skulle basunera ut varför jag blev kåt på en viss kvinna och vad vi kunde ta oss för om det var ömsesidigt.

Ja, privat var min tro, men stark, måttlös, gärna tårfylld. Hade jag varit ung idag hade jag med all sannolikhet varit en s.k. emokid, men jag antog en sorglig skepnad i utkanten av en subkultur som nog var emotrendens föregångare. Då var blodet, innerligheten kring nattvardsriten det centrala: korstecknet, lidandets mysterium, blodet för mig utgjutet, offrad!

Sedan, i den stora motreaktionen, i det som jag kallar för reaktionen mot prettoöverdosen på Biskops-Arnö folkhögskola våren 96, när mitt revolterande och frustande, plötsligt livsbejakande hjärta formade en figur någonstans mellan Ebbot i Soundtrack of our lifes, Thomas Di Leva och Paradis-Oskar:
Every one is Jesus, mänskligheten är vacker och vinet berusande, vinden susar, tag mig med, bär mig i din välsignelse!

Likt en Ikaros flög jag rakt in i ljuset på Junibacken 96-99 och upp på showscenen i Björnrike 99-00 där jag brände mina vingar på strålkastarna och störtade ner i scengolvet med en hård duns. I samma ögonblick tystnade guden. Lämnade mig ensam. Inget blod. Ingen sol. Ensamhet.

En likgiltighet trängde sig på. En likgiltighet för det känslosvallande i allmänhet och det gudomliga i synnerhet. Detta blev efterhand lika mycket en kostym som den tårfyllde, svartklädde tidigare varit, lika mycket en figur som den frustande, ölskummande hobbytrubaduren med komikerpretentioner.

I dag kan man nog säga att jag slutit en slags fred med alla tre. Och låter dem spela sina roller när det faller sig naturligt.

Jag läste i kväll ett avsnitt ur Ingmar Bergmans bokversion av den Cannes-vinnande filmen "Den goda viljan", om hans föräldrars ungdomsår. I detta avsnitt möter den unge, helt nyblivne prästen Henrik Bergman under en nattlig promenad där han plågas av svåra tvivel, teologiprofessorn och blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom. Följande dialog utspelar sig:

Henrik Bergman: Jag talar och Gud tiger.

Nathan Söderblom: Det där är oviktigt.

H.B: Är det oviktigt?

N.S: Du är i världen för att tjäna människorna, inte Gud. Om du bestämmer dig för att glömma det där gnölet om Guds närvaro och Guds frånvaro och riktar all din kraft mot människorna , blir dina gärningar Guds gärningar.
Förminska inte dig själv genom att ständigt kurtisera din tro och dina tvivel. Du kan inte begära klarhet, trygghet, insikt. Försök förstå att Gud är en del av sin skapelse, liksom Bach lever i sin H-mollmässa. Du tolkar en notskrift. I bland är den gåtfull, det är oundvikligt.
Då du låter musiken ljuda - då uppenbarar du Bach. Läs noterna!
Och spela dem efter din förmåga. Men tvivla inte på Bach och Skaparens befintlighet.

Hur mycket som är verklighetens Nathan Söderblom och hur mycket som är Ingmar Bergman i denna utläggning vet jag inte, men för mig är det, (liksom Söderblom påpekar) oviktigt.
Den tilltalade mig mycket starkt i kväll.
Likt ett stycke musik.