Vänner i en klass för sig

Jag har i ett tidigare inlägg berört min inledande tveksamhet till Facebook för att sedan bli en av detta mediums mesta användare. Det visade sig vara en omistlig kanal när man som vi valt att bosätta oss i en stad där varken släkt eller vänner är direkt överrepresenterade.
Men mina bevekelsegrunder och motiv är redan avhandlade som sagt.

Det som folk har hävdat som nackdelar har jag i stort sett ryckt på axlarna åt. Visst har jag slängar av den där känslan av tvång att hela tiden veta vad som händer, men det är än så länge små ryck. Som hemmavarande pappa med två små högst ickedigitala företeelser, kan inte nämnda digitala ryck av praktiska skäl bli annat än små...

Visst har jag känt den där hisnande känslan av ett växande kontaktnät av vänner från förr och nu, gamla arbetskamrater osv. Visst har jag accepterat vänförfrågningar från en del jag knappt minns, bekantas bekanta och i ett fall någon jag inte har den blekaste om vem det är. Han kallar sig Paradis-Oskar, som är namnet på Astrid Lindgrens luffare i Rasmus på luffen.
Vem han än är, känner han förmodligen till att jag spelat nämnde luffare ett antal gånger under min Junibackentid. Denne pseudonym har också en mycket rolig blogg. Men vem det är har jag som sagt ingen aning om!

Men de jag lägger till i vänlistan ska på något sätt finnas i ett sammanhang som är förknippat med en gemenskap eller goda minnen. Det tydligaste exemplet i min lista på facebook är utan tvivel alla som har Stiftsgården gemensamt, som bara de nog börjar närma sig hundratalet vid det här laget. Bland dem finns några jag inte kan minnas att jag talat med, men vi delar en erfarenhet från en vistelseort som betytt mycket för oss alla och det tycker jag kan vara ett skäl så gott som något.

Sedan finns det vänner man talar med dagligen, inte bara på facebook, utan också i telefon eller per sms, de man har i alla händelser.

Men så finns också de som tidigare var flyktiga bekanta och som man faktiskt lärt känna bättre tack vare facebook. Det tycker jag nästan är den enskilt bästa och viktigaste gåvan detta forum gett.
Ibland kommer också oväntade och givande kommentarstrådrar till något inlägg, jag minns framförallt ett som handlade om invandringsfrågan som blev en intressant diskussion om kultur och sträckte sig över jag vet inte hur många kommentarer.

Men så finns det andra saker man ångar att man gav sig in i, som en debatt om Israel-Palestinafrågan, i detta fall Israels senaste anfall mot Gaza, där jag var smetigt känslosam utan riktiga argument.
Men just den frågan har väl varit just smetigt känslosam utan riktiga argument ända sedan staten Israels bildande, så där är man väl knappast ensam... (Den som läser in någon som helst rasism åt något håll över huvud taget i detta påstående tänker jag inte ens bemöda mig att bemöta.)

Den hysteriska jakten på folk att lägga till i listan har jag dock inte hängett mig åt. Det måste som sagt finnas något slags motiv till att de finns där, förutom att just bara finnas där.
Det måste kännas hyfsat hanterbart om det ska var någon idé.
(Jag har i dagarna per mail kontakt med en kulturproducent med anledning av uppsättningen av Troll-Konstigt som vi gör igen i sommar med Camanva, som jag berättat om tidigare. Jag har sett att denne producent har över ettusensexhundra facebook-"vänner". Inte undra på att han i svaren på mina mail varken skriver stora bokstäver eller punkter, stackars man... Jag har inte skickat honom någon vän-förfrågan.)

Det finns slutligen dem jag undvikit att kontakta, medvetet. Dit hör gamla klasskamrater från grundskolan. Kanske främst, rent av.
Varför har jag egentligen inget bra svar på. Jag har aldrig varit mobbad, vantrivdes väl aldrig heller direkt i klassen som sådan.

Jakob, min äldste och ännu bäste vän fick jag ju där och vi hörs så gott som dagligen, i alla fall per sms, fortfarande (han har inte Facebook...)
Men Jakob räknas inte som gammal "klassis", har inte gjort det någonsin. Jakob är Jakob, som jag delat alla livets skeenden med. Också att lämna uppväxten.

Och det handlar väl om just detta simpla, att gå vidare, känna att man lyft blicken mot horisonten och sedan begett sig dit. I mitt fall från stiff innerstadsmiljö till skogen om man ska prata om det rent fysiska vandrandet. Men detta har jag också avhandlat till förbannelse, liksom att jag kände mig som en främmande fågel i det matrealistiska MUF-land på Östermalm som den vänsterorienterade religiösa grubblare jag var.

Nej, jag har inte haft en tanke på att vända blicken tillbaka dit, än mindre slänga ut några trådar.

Dock gjorde jag just det för några veckor sedan, till en som jag trots allt tänkt på ibland och undrat hur det gått för. Och nu finns den där, i listan. Det är som det är. I just detta fall kan jag till och med uppskatta det en smula, för vi delar båda kanske känslan av främmande fågel och rent faktiskt senare i livet, erfarenheter från artistbranchen. Jag har sett i dennes vänlista att andra klasskamrater finns där, men nej...

Så för några dagar sedan dök det upp en vänförfrågan på min sida på Facebook. Den kom från en gammal klasskamrat som antagligen lagt märke till att jag och ovan nämnde "lagt till" varandra.

Det märkliga är, att denne man som skickade en förfrågan, var en av dem jag kanske bytte minst meningar med under hela min skoltid och i den mån det skedde, var det med en hånfull stämma från hans håll, kanske även från mitt. Man kan nog till och med säga att vi undvek varann. Vi var inga antagonister men respekterade varandras ömsesidiga förakt kan man kanske uttrycka det...

Vilket hans syfte var att "lägga till" mig på Facebook kan jag bara fantisera om, men jag kan faktiskt inte föreställa mig något annat än just en vilja att förlänga listan. Men det får jag nog aldrig veta. För det var första gången jag ignorerat en vänförfrågan.

Det lämnar en lite unken bismak, för jag vill verkligen inte vara arrogant eller långsint. Jag förstår bara inte syftet. Vissa saker mår bäst av att stanna kvar i 1988...

Eller 1982...