Så har man landat. En sömnlös natt med Sopranos på dvd. Det där ruset jag inte känt på tio år, det att stå på scenen har ebbat ut och bytts mot en annan, lika avlägsen men inte fullt så saknad känsla. Nämligen "ridåvakumet". Efter företällningen. När applåderna tystnat.
Då för tio år sedan satt jag i min köksalkov i mitt krypin nedanför fjället och kände en växande tomhet efter varje barnteaterföreställning, varje framträdande på krogscenen.
Jag tittade ut på det avlägsna Sonfjället, satt mitt i det storslagna och kände mig allt annat än storslagen.
I skrivande stund ligger jag i en tarrsäng, uppe på ett berg och kan, om jag reser mig, se en glimt av dalen genom fönstret i den timmrade parstugan som då och då är vårt dra-sig-undan-tillhåll i livet.
Det har ljusnat, naturen är stilla, nattens regn har för tillfället dragit vidare. Allt väntar. Så även jag. Lika stilla i tanken som den omliggande skogen.
Jag inser att denna tomhet inte är obehaglig, utan vilsam.
Snart nog kommer kraven. Nödvändigheterna. Grubbelnätterna.
Till dess andas jag med skogen.
Stilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar