Hummande på Anders fantastiskt fina sånger från vår pjäs har jag plockat blåbär, sett på regnet, njutit av solen, lyssnat på skogen och bara landat. (Jagat ettåring, medlat i syskonkonflikter och vridit mig nattetid i en aningen för varm stuga har jag också gjort men det blir liksom inte lika poetiskt att skriva om det...)
Så kom då den länge emotsedda helgen och passerade. Så mycket känslor, så mycket möten, så mycket glädje att efter tio år stå på samma scen som Anders och Therese igen, med vår egenhändigt ihopknåpade saga! Jag kan inte med rättvisa förmedla vad jag känner.
Jag vet bara att en låga åter har tänts, en låga jag trodde falnat och dött för alltid uppe bland Härjedalens fjäll. Glädjen att stå på scen, att roa.
Hur det än blir med den saken, om och hur det blir en fortsättning, kan ingen ta ifrån mig att jag klev upp på scenen igen, att jag lämnade det bittra slutet i Björnrike för tio år sedan bakom mig för gott.
Men samma vänner vid min sida som då!
Anders och Therese, ni vet vad jag känner. Tack!
Jätten, Tuva-Luva och Bergakungen tio år senare, i finalsången på Spejarens scen i Leksand 23/7. För rörlig bild och ljud, besök Tess blogg: http://theresecambrant.blogspot.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar