Vi rullade ut från sommarstugeområdet och rullade makligt runt sjön, in till bruket där min familj hade sommarställe fram till 1986 i en gammal statarlänga som brann ner för ett tiotal år sedan men sedan byggdes upp igen.
Jag berättade för Nora i barnsadeln om allt detta. Hon lyssnade storögt på historierna från det avlägsna 70-talet, som för henne lika gärna kunde vara 1700-tal.
Vi stannade utanför det sensommarsömniga caféet Gabriel Stierncrona, namngett efter Cristopher Polhems kompanjon som också fått själva samhället uppkallat efter sig, det gamla Sund blev Stiernsund, i våra dagar Stjärnsund.
Polhem var geniet, Stierncrona hade pengarna. Och knösen fick äran att leva kvar i brukets namn. Vissa saker förändras aldrig...
Vi åt varsin glass och promenerade utåt Grabbudden nedanför herrgården, förbi det Rückerskiöldska gravkoret, ätten som började med att en ung adelsman äktade Cristopher Polhems dotter Emerentia och fick herrgården och halva bruksriket...
Om Emerentia berättas en historia om olycka, förbannelse och spökerier som genom ett par kvarlämnade kryckor på herrgårdsvinden hålls levande i bygden än idag. Men om detta fick Nora inget veta. Hennes sexåriga öron är nog inte riktigt redo för detta än.
Längst ut på Grabbudden ligger en förfallen gravplats, vilken jag inte beträtt sedan jag själv var liten. Namnen på stenarna och järnkorsen börjar bli svåra att tyda men jag gjorde mitt bästa. Vi läste namnen, när de fötts, levat och dött, fantiserade om vilka de var och hur de sett ut.
Framför ett av korsen blev jag stående en stund medan Nora sökte sig mot stranden.
Spiksmeden C.G. Cornell Född 1829 Död 1889
Spiksmed... Jag ser hur han står där vid sitt städ, olika typer av hammare för olika spiksorter. De stora tunga, för de underarmsstora, fyrkantiga bultarna till kyrkporten, de små nätta, till nubben för hästarnas skor, o.s.v... Glöden i ugnen, läderförklädet, svettdropparna i pannan, koncentrationen i arbetet.
Undrar om C.G. någonsin tvivlade på nyttan med sitt liv? Om att hans livsuppgift var meningsfull?
Jag menar inte att ironisera över vår tid. Inte heller romantisera över C.G. Cornells. Han hade nog sitt av jävelskap och motgångar, som de flesta. Slitigt var det nog. Att han bara blev 60 år är nog ingen slump. Ändock... C.G. gjorde spik. Som sitter i kyrkportar, stugväggar, i gamla hästsskor. Nog lever C.G. kvar alltid, över hundra år efter sin död.
Jag visste redan där, att detta ska jag blogga om i kväll. En blogg som blir läst av en handfull, sedan försvinner den i den digitala rymden, upp i den stora glömskan. Om hundra år är denna text med all sannolikhet raderad, utslocknad tillsammans med det uråldiga redskap som kallades servrar. Då sitter C.G:s spik fortfarande kvar i kyrkporten...
På en liten ö i Kyrkviken som ligger vid Grabbudden står en kvarglömd(?) spegel från den gångna veckans konstutställning i hagens och vikens omgivningar. Lika självklar som mystisk står den där, speglar vattnet och näckrosorna. Fast jag står precis mitt emot den, på den inte allt för avlägsna motsatta stranden med min kamera, syns inte min bild i spegeln. Den speglar bara vattnet och himlen.
Bakom mig vittrar staketet kring C.G. Cornells grav.
2 kommentarer:
Tack för en tänkvärd betraktelse.
Du skriver: "Undrar om C.G. någonsin tvivlade på nyttan med sitt liv. Om att hans livsuppgift var meningsfull" (...)
"Ändock... C.G: gjorde spik, som sitter i kyrkportar (...)Nog lever C.G. kvar alltid, över hundra år efter sin död."
Det här får mig att återigen fundera lite kring varför jag i mitten av 90-talet valde att börja läsa till lärare.
Jag tror att det var just det där med att på något sätt lämna spår efter sig till eftervärlden. Jag ville göra skillnad i elevers liv. Och en del av den ambitionen finns fortfarande kvar trots att jag läser om skolan i dystra rubriker som handlar om nedskärningar och prioriteringar.
Kanske är läraryrket verkligen min livsuppgift, eller också är det en del av en vandring mot ett annat mål.
Vi behöver nog alla känna att vår livsuppgift är meningsfull.
Har du tänkt på vilket ansvar man har för barn, även utanför den närmaste familje- och släktkretsen?
En dag om 70 år kanske det kommer att sitta en gammal gumma i en gungstol och i förtrogenhet berätta för sitt barnbarn: Jag hade en gång en mycket kunnig lärare, och hon förklarade för mig att...
När man ser sin uppgift i världen ur det perspektivet, då inse man vilket stort ansvar man har.
Nåväl, hoppas att allt är bra med dig och din familj. Vi kanske ses på Stiftsgården
Mvh
MF (en av de tidigare stiftsgårdsungdomarna)
Tack för reflektionen, MF! Jag har brytt mitt huvud några dagar nu vem som döljer sig bakom dina initialer, men gått bet! Hör gärna av dig på min mail masvagge@hotmail.com och berätta vem du är, om du inte vill uppge det här! :)
Ja, så sant är att alla blir lyckliga på sin fason! Min betraktelse handlade väl om att så många idag jagar molntussar, kändisskap för kändisskapets egen skull o.s.v. Genom bloggande till exempel... och i slutändan är alltihop lika fort passerat och glömt som tomtebloss. Till skillnad från spikar...
Jag vill inte ta ner dig på något sätt, MF, men när jag och min barndomsvän Jakob ser tillbaks på skoltiden och våra lärare handlar våra minnen messt om lyten och satir-imitationer...
Men å andra sidan var jag efter lågstadiet ingen elev som satte lärandet i främsta rummet direkt... Jag är övertygad om att om du visar glöd i ditt jobb, så kommer du lämna spår. På det ena eller andra sättet. ;) FRIDENS!
Skicka en kommentar