Vi spelade ett högt spel...

När vi för nästan precis två år sedan klev in den stora ljusa lägenheten ett stenkast från Runn i Falun och blixtförälskade bestämde oss på stående fot spelade vi egentligen ett ganska högt spel.

Jag gav upp min fasta anställning på Sickla skola där jag arbetat och trivts i fem år, vi lämnade vårt förstahands hyreskontrakt i närförorten vilket med dagens krympande hyresmarknad i huvudstaden ligger på ungefär dubbla guldvärdet.

Madde var om inte höggravid, så i alla fall ordentligt päronformad och skulle fram till nerkomst pendla ett par dagar i veckan ner till sitt arbete i Stockholm.

När vi skrev kontraktet på lägenheten i Falun inföll tillträdesdatumet gott och väl innan uppsägningstiden på lägenheten i Nacka löpt ut, desamma gällde för el, telefon, mm. mm.

Men vi hade bestämt oss. Nu skulle det ske! Alla år av sentimental längtan skulle omvandlas till handling! Men när kontraktet skrevs hade jag ännu ingen sysselsättning och det var ju lite nervöst, men det löstes hastigt och lustigt genom ett vikariat som barnledare/församlingsvärd i det fagra Sundborn under ett knappt år, som gav oss en liten frist.

Men nog var det tufft första tiden med dubbla räkningar som bara de genererade utgifter på över tjugotusen vardera de första två-tre månaderna, exklusive mat, bensin och Maddes Stockholmsresor. Det lilla sparkapital vi haft försvann i ett nafs, kan man lugnt säga...

Vi fick näsan över vattenytan när mitt jobb drog igång, men utan några som helst marginaler.

Sigrid föddes den 28:e januari 2008 och Madde gick över på föräldrapeng vilket minskade de obefintliga marginalerna ytterligare. Men vi gick ännu omkring i ruset över att faktiskt tagit steget, gjort snack till verkstad och verkligen flyttat!

Mitt ena vikariat hade turen att övergå i ett annat i grannförsamlingen Hosjö, med nästan identiska arbetsuppgifter som i Sundborn och garanterade en inkomst från sommaren 08 fram till julen. Därefter var det tänkt att jag skulle ta över staffettpinnen som föräldraledig. Att Madde skulle återvända som pendlare till sitt jobb såg varken vi som numera tvåbarnsfamilj eller hennes arbetsgivare heller för den delen, som någon idealisk lösning. Men nu hade krisen börjat ge sig till känna i världsekonomin och Falun liksom landet i sin helhet fick käftsmäll på käftsmäll av nerdragningar och besparingar. Att hon skulle hitta något i Faluns omedelbara närhet var knappast troligt. Men så såg jag plötsligt på Svenska Kyrkans internvebb att Falu pastorat sökte en informatör, liknande det hon jobbat med i Stockholm fast inom politiken.

Jag visade henne annonsen, hon sökte och fick jobbet! En av oss hade nu anställning i Falun!

Lättad (av fler skäl än jag tänker nämna här...) lämnade jag Hosjö församling vid årsskiftet 08/09 och njöt av hemmapappatillvaron med barnvagnspromenader per skridsko på Runn och förmiddagshäng på biblioteket och lyckan av den ocean av bekymmerslös tid som låg framför oss, mig och döttrarna. Joråsatte...

Krisen slog under tiden till med full kraft. Scania lade ner produktionen i Falun, kommun och landsting tog fram storyxan. Den där oceanen av tid krympte och jag försökte förtränga att jag faktiskt inte hade något att återvända till när pappaledigheten var över.

Att gå in på arbetsförmedlingens hemsida och titta var nästan skrattretande. Högskolelektorer i spanska och bergsprängarteknik, gärna i kombination, eller sjuksköterskor med 3000 poängs påbyggnad i microbiologi...samt telefonförsäljare. Det sistnämnda hamnar strax efter alternativet heroinmissbrukande uteliggare i min värld...

Jag började ställa in mig på att tillbringa hösten på förnedrande jobbsökarkurser i A.F:s regi där någon kvacksalvarkonsult skulle berätta för mig hur jag "skapar mitt personliga varumärke" osv. Och bortanför det, avslutad a-kasseperiod och kanske det otänkbara: att med svansen mellan benen återvända till Stockholm... Tänkte jag i mina mörkaste stunder.

Så plötsligt, för ett par veckor sedan dök den upp, annonsen. Omsorgsassistent 75% till daglig verksamhet för vuxna förståndshandikappade. Huvudsakligen konstnärlig inriktning. Sökes: Företrädelsevis män med erfarenhet av att arbeta med autister och en bakgrund/utbildning i kostnärlig/kulturell sektor. Häpp!

Det hade lika gärna kunnat stå: Sökes: Nicklas Vagge.

Mitt hjärta började slå fortare bara jag läste... Jag hasplade ihop ett mail och blev kallad på intervju några dagar senare. Det visade sig som grädde på moset att det låg på rätt sida stan, en kvarts cykelväg hemifrån! Allt kändes bra på intervjun, men jag fick veta att antalet ansökningar till tjänsten var uppe i dryga 300... Må så vara att 200 av dessa var tvingade att söka för att inte förlora A-kassa, sjuttio för att inget annat fanns att söka, tjugo för att det stämde hyfsat med deras kompetens, vilket ger ca. tio som verkligen passar för jobbet och vill ha det. Men 300 är 300 och Gud bevars, tio är tio, även om jag kan tycka att det står aldrig så mycket mitt namn på

jobbet.

Det har varit en skitjobbig vecka, den senaste, att bara gå och vänta.

Men ikväll ringde telefonen. Jobbet är mitt!

Det handlar om så mycket mer än att mitt under grasserande lågkonjuktur få en tillsvidaretjänst i konkurens med 300 personer, även om det onekligen är en riktig bamsevitamininjektion för självförtroendet. Det handlar om att vi nu, efter två år av gungfly, osäkerhet och små marginaler, faktiskt nått målet, drömmen. Vi kan nu låta rötterna börja växa ut i dalamyllan. Nu kan vi landa. Vid skog och sjö. Vi är hemma!

Nora kom för övrigt hem från skolan idag och pratade dalmål som aldrig förr! Som det ska vara.

Vi spelade ett högt spel. Och vann! Jag känner en gränslös tacksamhet just nu, inte minst för alla lyckönskningar från vänner som strömmat in i dag men också mot själva livet och faktiskt mig själv, som vågade chansa. Jag har nog blivit en lite modigare person på vägen, på flera sätt.