Tankar vid tiomilaskog: Utanför utkanten

Våra motiv att lämna Stockholm för Falun var att livet höll på att implodera. I det urbana sättet att leva handlar allt om centrum, att söka sig inåt mot mitten, ständigt känna pulsen, vara pulsen, tills rytmen blir det enda som hörs och inget utanför centrum existerar.

I den mån en storstadsbo blickar ut från centrum är det mot ännu större urbana sammanhang, London, New York, Tokyo, där staden upphört att vara stad och blivit urbaniserade nationer där pereferin upphört existera inte bara i tanken utan även fysiskt. Utopia i den Stockholmska Stureplan/Sofo-axeln och deras stiffa tillbedjare. Något tillskruvat kanske, jag vet. Vissa skulle säkert hävda att det ligger i den mänskliga "naturen" att söka sig mot centrum som ett resultat av något slags misch masch av sociologiska strukturer och biologiska instinkter.
Och visst ligger det något i det, sett såhär ur en simpel akademiskt icke skolad hobbyfilosofs synvinnkel.

Jag vet inte hur många gånger jag hittils besjungit sjöarna, skogarna och bergen i inlägg efter inlägg i denna blogg. Och visst ser jag dem. Visst har jag dem runt knuten. Men ska jag vara helt ärlig vistas jag inte i det mer än jag vistades i skärgården när jag bodde i Nacka och kunde se inloppet till Stockholm mot norr och Nackareservatets knotiga skärgårdsväxtlighet, ut mot den verkliga skärgården, mot väster och söder, från balkongen på nionde våningen i det plåtbeklädda punkthuset i förorten där vi bodde.

Här i Falun har vi bosatt oss i utkanten av staden och ser sjön, skogarna, jordbruksbygden och bergen från balkongen på andra våningen i huset av puts, med pizzeria på bottenvåningen och trötta gula gatlyktor som tänds över gatan i skymningen. Som vilken förort som helst...
Det vardagliga är att här liksom annorstädes söka sig mot centrum, samlingsplatserna. ICA Maxi. Caféerna i stan. (tjockt N). Stänga in sig med andra föräldrar på öppna förskolan och delta i diskussionerna om blöjor, sovtider och annat som förväntas av en som social varelse.

Naturen, att andas, stugorna, bären, svampen, lugnet, mörkret (det äkta, av gatlyktor osolkade) tillhör lika mycket fritiden, helger och semestrar som någonsin förr. Vi återvände från Stjärnsund i går där vi plockat 10-15 liter lingon bara på tomten till mina föräldrars stuga och sovit i det välsignade vilsamma svarta mörker som bara skogen kan omsluta sina varelser med. Som synes ser jag inget hotfullt i det. Jag längtar alltid efter den äkta natten.

Jag suckade stilla vid hemkomsten. Stod på min balkong ovanpå pizzerian och tittade på skogen, sjön, bergen. Tittade. Utan att vistas. Det gula ljuset från gatlyktorna trängde undan dunklet i mitt nersläckta vardagsrum...

Idag satte jag Sigrid i cykelns barnsadel och gav mig iväg utåt. Utanför utkanten. Tio minuter bort. Utkanten låg bakom oss. Vi Vistades Utanför. En förunderlig förmiddag. Sedan styrde jag in mot centrum igen.