Vem är det som viskar?

Egentligen har jag inte tänkt klart kring det här inlägget. Det får forma sig under tiden jag skriver. Det kom som en liten vindil, en viskande, inte alls färdig tanke under en promenad idag. Därför får också eventuella läsare förlåta om jag blir allt för högtravande, alternativt för flummig.

Jag rör mig i min skog. Alldeles bakom vardagen. Det är i glappet mellan förmiddagen med inskolning av Sigrid på förskolan och hämtning av Nora i skolan.

Det är ingen idé att gå hem emellan. Därför söker jag upp promenadvägen som leder in i Rottnebyreservatet från skogsbrynet där skolan och dagiset ligger sida vid sida.

Jag hittar några kantareller en bit från vägkanten vid en av mina avstickare in i snåren från den sovande Sigrid i vagnen.

Jag fylls av en sakral känsla. Jag snuddade vid det i mitt förra inlägg om att befinna sig utanför utkanten, jag försökte förmedla något av en drömd upplevelse i det tidigare inlägget som jag kallade Ett nådens ögonblick. Efter en stund kommer vi också fram till utsiktsplatsen där jag sov på marken och tyckte mig uppleva skogens egen röst.

Jag sätter mig vid den bastanta utemöbeln vid grillen och blickar ut över den nu välkända vyn mot såväl Hosjön och Runn.

Jag sitter där och försöker närma mig känslan i mitt sinne, som för varje dag nästan, präglas allt mer av en allt större samhörighet med skogen. Att den känns allt mer levande. Och då pratar jag inte om klorofyll, svampar och fåglar, jag pratar om själva Skogen. Hur den som fenomen och idé allt mer ter som ett Väsen för min blick, för mitt inre membran för det utom mänskliga.

Man brukar ibland höra att gudlösa människor, i meningen folk utan guddom i sitt liv, också är människor utan fantasi och andlig förmåga. Men det vette Gudarna...

Sedan jag lämnat föreställningen om att min gudomliga verklighet definieras av Gud med stort G som en allenarådande och subjektiv kraft, har min blick vidgats och släppt in långt många fler nivåer i min förmåga att tolka omvärlden på ett andligt sätt.

Jag håller inte ens för otroligt längre att skogen gömmer eller åtminstone har gömt saker för människan som skymtar fram i det vi kallar för sagor.

Nu skrattar säkert en del. Men det är bara en känsla jag har, när jag vistas i det element som blir allt mer en del av mig själv. Skogen.

En känsla, eller om man så vill, tro...

En tro som jag tidigare försökte fylla med en allt igenom av andra konstruerad idé, nämligen den om Guden och hans mänskliga gestalt, Sonen, som på något monopolaktigt vis skulle vara nyckeln till uppenbarandet av den Högre Sanningen.

Den rösten har sedan länge tystnat i mitt inre.

Jag sitter på bänken och ser ut över Runn. Sigrid sover i sin vagn. Det jag på denna plats upplevde i drömmen senast, förnimmer jag nu i vaket tillstånd, som en viskning. Jag anar något bakom suset i träden. Är det min fantasi, så är det min verklighet. Och den gör mig trygg.

Jag reser mig. Klockan är snart ett och skolan slutar. Lappar om föräldramöte, blankett om inkomstuppgifter, gymnastikkläder på onsdag. Tankar på mellis, middag och att jag borde fylla tvättmaskinen med en 40-gradig kulörttvätt när vi kommer hem.

I träden vi passerar på hemvägen anas en viskning.