I min senaste statusuppdatering på facebook satte jag endast en punkt efter mitt namn. Den ska tolkas rätt och slätt bokstavligt. Jag sätter härmed punkt för en alltmer skenande ego-boost.
Facebook och i viss mån denna blogg har kommit att bli två helt doninerande inslag i mitt liv. Jag höll emot att gå med i facebook ganska länge, fram till februari 08 vill jag minnas.
Helt enkelt för att jag var rädd för just det som nu (och sedan ganska länge, om man ska vara ärlig) har blivit verklighet.
Min syster har i många år kallat mig för ett socialt monster. Och jag känner att facebook nu har vuxit mig över huvudet och blivit just ett monster. Ett monster jag inte längre kan hålla kopplat.
Mina statusuppdateringar är sedan länge maniskt frekventa och min önskan att alltid ha koll tömmer mitt kontantkort i mobilen ständigt.
Fram till denna sommar hade jag ändå som princip att inte lägga ut några bilder. Dels för att man ju avsäger sig upphovsrätten till facebook men också för att jag nog innerst inne kände på mig vartåt det skulle barka...
I juni lade jag så ut det första albumet, ett album från min och mina döttrars minisemester vid mina föräldrars stuga. Sedan har det ränt iväg.
I går kväll bjöd jag in samtliga som ville se ända in till dubbelsängen i hotellrummet i ett album från min och min hustrus gångna helg på tu man hand.
Plötsligt insåg jag hur sjuklig hela grejen har blivit.
Det och utom i ett fall samtliga övriga album är nu bortplockade. Dock finns ju samtliga bilder kvar på någon server hos facebook, eftersom jag avsagt mig rätten till dem... Dyker de upp i några publika sammanhang som facebook väljer, har jag bara mig själv att skylla.
Ett album låter jag dock ligga kvar till allmän beskådan, nämligen det från min, Anders och Thereses föreställning i Leksand i juli, av vår egenhändigt skrivna barnpjäs Troll-Konstigt.
Föreställningen riktade sig till en allmän publik "på riktigt" och därför låter jag den göra det även i detta sammanhang. Med stolthet till och med!
Men jag återtar nu kontrollen över vilka som får se bilder på mina nära och kära i högst privata sammanhang. Kanske till lättnad för en del, kanske några beklagar det. Men det blir bäst så.
Ett litet noga utvalt urval kanske publiceras här på bloggen någon gång när det känns relevant, men långt ifrån lika vanemässigt som hittills.
För även denna blogg har blivit något av en kvarnsten. Min passion för det skrivna ordet, såväl mina egna som andras, har följt mig allt sedan elva års ålder. Jag brukade sluka en till tre romaner i veckan - fram till dess jag gick med i facebook... Då minskade mitt läsande drastiskt.
Som en del känner till debuterade jag som författare 2003 med barnboken "Full rulle, Tim!", tillsammans med Annica Lindgren. Författardrömmen blev sann och naturligtvis har nya bokprojekt ständigt legat i pipeline som man säger. Men med förevändning att småbarn tar för mycket tid i anspråk, startade jag i stället denna blogg att "fuska" med tills dess att tiden skulle "tillåta ett mer frekvent skrivande av ren prosa."
Tjena... Om jag skulle ha lagt ner samma tid som jag hittills har lagt ner på facebook och denna blogg, skulle säkert redan tre romaner ha lämnat denna dator...
Nu får det vara nog för ett tag. Jag vill bli en läsande person igen. En tänkande och skrivande person på det sättet jag var innan sociala media på nätet helt tog över. Som alla förstår är det inte bara min kreativitet som blivit lidande utan självklart också familjelivet. Men den diskussionen vill jag hålla privat. Kan vara bra för mig att öva sig i det, att hålla saker privat...
Nu sätter jag punkt för mitt digitala liv, för en tid. Matbloggen lägger jag ner deffenitivt.
Jag stannar på facebook, tills vidare, men bara på prov. Märker jag att det inkräktar på den lilla tid till kreativitet jag har, kommer jag att lämna facebook. Inget personligt mot någon annan än mig själv.
Denna blogg kommer finnas kvar som lite av en experimentverkstad för min prosa men jag tror frekvensen av inlägg kommer minska, liksom fokus på min egen person och de närmsta omkring mig. Jag ska försöka att börja författa igen. På riktigt.
Jag vet att många har uppskattat så väl min allestädes närvaro på facebook och mina blogginlägg men faktiskt (och detta trodde jag aldrig skulle komma över mina läppar...) börjar jag förstå vad Alex Shulman menar när han säger att hans bloggjag och hans verkliga jag är två helt olika personer. Nicklas Vagge på internet börjar för mig allt mer likna en romanfigur. Frikopplad från den jag egentligen är. Det är dags att leta sig tillbaka till botten i mig själv. Och skriva om helt och hållet påhittade figurer i stället...
Framöver nås jag säkrast digitalt via mail: masvagge@hotmail.com
Eller slå en signal vettja!
Jag ska försöka att begränsa kollen av mailen till en gång om dan...
FRIDENS go vänner!
Önska mig lycka till med de första stapplande stegen i "real life"!
Varma hälsningar
Nicklas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar