Tankar vid tiomilaskog: "Det blir ljust" sa den blinde mannen

Till dagcentret där jag arbetar kommer varje dag en blind man. Varje dag efter lunch och vila tar han en promenad med ledsagare och inte sällan är det jag som får det viktiga uppdraget.
Arm i arm går vi sakta längst med Tisken, sjön vid vilken själva Falu stad ligger, över bron vid Slussen som skiljer Tisken från Runn, den stora sjön vid vilken jag själv bor och som sträcker sig ner till Borlänge.

Jag får vara hans ögon, beskriva det jag ser. I den stunden öppnas även mina ögon och jag ser plötsligt! Det som samma morgon, på väg till jobbet, var ännu en grå och trist måndag, förvandlas i ett slag.
Jag ser de kvardröjande regndropparna i ett gult blad som fallit till marken, som pärlor i en gyllende skål och jag berättar det för den blinde mannen. Jag beskriver de vaggande änderna i strandkanten och han skrattar när jag härmar deras kvackande.
Jag beskriver färgerna på träden, att en kvinna på cykel som vi möter ler mot oss och att en lastbil som mullrar förbi är fullastad med bräder, kanske till något bygge. Han lyssnar, vänder i bland sin oseende blick mot mig och hummar, eller fyller i det jag säger, som för att göra mina bilder till sina egna.

Jag är naturligtvis förhindrad att gå in på detaljer, men mannen jag ledsagar har en livshistoria av isolation bakom sig, men på grund av sitt förståndshandikapp snarare än synen. Det var långt upp i åren han började vistas på andra ställen än föräldrahemmet eller färdades utanför det med andra än dem. När han till slut hade lyckats erövra ett visst mått av självständighet slog ögonsjukdommen till. På ett par år var han helt blind.

Dessa promenader är ändå ett mått av hans nyvunna självständighet och trots beroendet att ledas i sitt mörker, tar han till sig mina ord och bilder med ett barns nyfikenhet och målar sina egna bilder. En fri själ.

Ledsagaren: I dag är Tisken alldeles stilla.

Den blinde mannen: Stilla? Blank, blank, inga vågor, ja, blank, stilla, stilla...

Ledsagaren: Molnen ligger lågt över Runn idag. Man ser inte bergen på andra sidan.

Den blinde mannen: Jaha, jaha, lågt, låååågt, träden borta, inga toppar, lågt, jaha, lågt...

Ledsagaren: Rönnbären lyser röda. De är ganska många. Då blir det en kall vinter sägs det...

Den blinde mannen: Röda? Kall vinter??? Äh! Ha ha! Kall vinter??? Ha ha ha!

Ledsagaren: Tycker du jag pratar goja?

Den blinde mannen: Ja, jaaaa, he he, goja... kall vinter??? Äh! Ha ha ha!!! Rönnbär...