Skådespelet

Jag har en bekant som har diagnosen Downs syndrom. Han säger sällan mycket men betraktar sin omvärld intensivt. En omvärld han förhåller sig till och placerar sig i likt Dartanjang i Barbro Lindgrens böcker om den aparta familjen med pool i garaget och tigrar i vedboden.
Han möter sin verklighet med roller. Ena dagen kommer han i välstruken skjorta och slips. Han bär upp kreationen som en finansman, rör sig återhållsamt och belevat och ser på oss omkring honom liksom lite från ovan, höjd över banaliteter.
Nästa dag kan han dyka upp i full fotbollsmundering med visselpipan runt halsen som kronan på verket, stretchar och sträcker plötsligt armarna i luften, som om han skulle ha gjort ett fantastiskt mål.
Tredje dagen är det Metallica-tshirt som gäller och då är blicken inåtvänd, hård och utstrålningen är "mucka inte med mig för då ska du få se på fan!"
Jag har även stött ihop med honom i kyrkliga sammanhang, på gudstjänst och då är det kavaj och polotröja med lång halskedja utanpå, tyngd av ett kors i biskopsstorlek. Värdig gång, fridsamt leende.

Det är lätt att bli road av denne kameljont och lite hjärtnupen, han är i världen men inte av den, han väljer sin rekvisita och spelar ett spel, imiterar.
Men i samma ögonblick vänder han skrattspegeln mot mig själv, mot oss andra "normala".

Jag tänker på det när jag ser prästen där framme i koret, iklädd sitt ämbete. Jag tänker på det när jag ser karriäristen i backslick som skyndar gatan fram med telefonsnäckan i örat.
Jag tänker på det när jag ser Familjen Idrott i likadana klubboveraller, på väg till någon helgturnering på någon idrottsplats.
Eller för all del, när jag ser mig själv i spegeln, mitt hår som är lite längre än gängse för en vuxen karl liksom ofta halsduken, manchester och filtkavajer till rutiga skjortor för den rätta intellektuella framtoningen... Jag tvår inte mina händer på något sätt!

De som är skrattretande och hjärtknipande är kanske vi andra, vi "normala" som är så fast i våra roller och föreställningen om oss själva, att vi inte alltid märker hur tagna våra manér och livsstilar egentligen är. Därmed inte sagt att det är förljuget eller fel. Man tar sina roller och för att citera farmor Åkerblom i Fanny och Alexander: "En del spelar dem väl, andra slarvigt."

Min bekant är aldrig slarvig med sina roller. Han skulle aldrig ha slips till fotbollströjan. Men han fastnar heller aldrig, utan antar en ny skepnad nästa dag, i utforskandet av sin omvärld.
Jag önskar jag hade hans fantasi och förmåga!