Arbetsförmåga / Livsförmåga

Av anledningar jag inte riktigt kan svara på har jag hållit politiken undan min blogg. För de som känner mig väl och/eller följer mina stausuppdateringar på facebook vet att jag är allt annat än opolitisk. Kanske främst under den senaste tiden när mina statusuppdateringar varit näst intill propagandistiska, i sjukförsäkringsfrågan.
Kanske handlar det om att jag på bloggen ägnat mig åt prosa-experiment eller det nära och personliga. Det poetiska och reflekterande är vad mina medföljare väntar sig här. Och jag själv också för den delen.
I det politiska flammar jag upp, ibland onyanserat, det erkänns.
Jag är extremt mycket en känslomänniska och kan fara iväg.
Nej, jag tror inte att borgerlig politik är uttryck för medveten ondska, som ett av mina mest rabiata utfall på facebook lät påskina, som ett exempel... Och oftast när mina utfall bemöts, helst av meningsmotståndare, sansar jag mig och försöker samla mina argument i en mer resonabel förpackning.

Diskussionen uppskattar jag mycket, långa kommentarstrådar på fejan är ett nöje och jag vet att borgare också är människor. Jag råkar ju faktiskt vara gift med en...

Jag tillhörde rentav en period samma parti som det som hon till och med varit anställd av och jobbat för under två mandatperioder och två valrörelser i såväl riksdag som riksorganisation, fram till ett år efter det senaste valet.
Och ja, jag är en av dem som röstat fram den sittande regeringen...
Kan vara svårt att tro idag, eller hur? Tro mig, jag närmar mig detta faktum med misstro själv.

Men partiet jag röstade på hade en utpräglad miljöprofil, kallade sig rentav borgerlig vänster, så klivet över från en trött, för att inte säga sömngångaraktig socialdemokrati kändes inte svårt. Då.

Men bokstavligen inför mina ögon, genom att vara "ingift" i partiets centrala krets, såg jag detta parti tas över av marknadstillbedjande nyliberaler, som öppnade salladsbarer utan kollektivavtal för att provocera facket. Och kärnkraftmotståndet, den tidigare heliga hörnstenen slängdes ut med diskvattnet och även om jag vet att det kokade rejält i gräsrotsleden över detta faktum påskyndade det partiets totala omstöpning från social-liberalt miljöparti till ett stifft och fyrkantigt (ny)liberalt skattesänkarparti som idag har en tongivande lokalförening på Stureplan(!) och kritiserar alliansens största och förr otäckaste kapitalistkramande parti från höger.
Ja se, nu for jag iväg igen...

Länge såg jag på och teg. Lite för att det jag såg var konsekvensen av mitt eget handlande, att jag faktiskt gett dem uppdraget. Ge dem en chans. Jag suckade över att socialliberalerna som vanligt lade sig platt för konservativa och nyliberaler...tills jag med växande vanmakt insåg att socialliberalerna var så tysta för att de helt enkelt inte fanns där.

Idag känner jag mig tämligen hemlös politiskt. Men medveten om att den viktigaste frågan i mitt åsiktsgalleri, då som nu är hur vi agerar som en del av naturen, om berggrunden ska fyllas med livsfarligheter för hundratusen år framåt, om det heliga konsumerandet ska avhelgas eller fortsätta upphöjas mot ren religionsstatus, för att inte tala om den redan gudomlighetsförklarade bilen och den heliga rätten för alla att bruka den obegränsat till vilket pris som helst, så blir valet av partiet som leds av en skäggtomte från Kalix ganska naturligt.

Och min bedrövelse idag handlar främst om att han tillsammans med sina vapendragare i "vänsterkartellen" som min förra partiledare så bäveraktigt nedlåtande envisas med att kalla dem, ständigt missar öppet mål med sina tredelade flumbudgetar som slåss om att vinna prispokalen i ofinansierad överbudspolitik.

Men inbyggt i denna överbudspolitik finns ändå något fundamentalt som jag tyckt mig förstå helt saknas i det borgerliga ideologiska bygget. Nämligen förståelsen för ofullkomlighet och tillkortakommande. För att hårddra det, det rent mänskliga.

Hårdvalutan i den borgerliga sinnevärlden är arbetet. Arbete till vilket pris som helst, sprunget ur den orubbliga tron att det är arbetet och arbetet alena som förverkligar en människa.
Det är i denna ideologiska brytningspunkt jag denna gång antagligen (för man ska aldrig säga aldrig...) kan säga att min röst aldrig mer kommer hjälpa ett borgerlig sammanslutning till makten.

Här vill jag först göra en sak klar och utan den minsta blygsamhet. Jag är jävligt bra på mitt jobb och trivs med det. För tillfället kan jag inte tänka mig någon annan sysselsättning på dagarna (förutom den allt jämt levande drömmen om att kunna leva på mitt skrivande en dag...)

Den tjänst jag idag innehar fick jag i konkurens med över trehundra sökande och min spetskompetens är rakbladsvass. Jag möter dagligen människor med stora svårigheter, ger mig in i situationer som vibrerar av frustration och inte sällan ren aggression, situationer som skulle få många att backa i rädsla och förvirring, utan att min puls ökar det minsta. För jag lutar mig tillbaka på en erfarenhet som gett ett kunnande som landar i ett fullständigt lugn att man på det ena eller andra sättet kommer ut på andra sidan utan att världen gått under.

Jag är utan konkurens bäst på det jag gör. Bäst på det sätt som jag gör det, alltså. För ingen är oersättlig. Det brukar jag inte minst understryka för en av dem av dessa utsatta, fångad i en diagnos som gör världen obegriplig och därför gör denne aggresiv ibland.
När jag började på denna arbetsplats för tre månader sedan var jag väldigt otäck och skrämmande i dennes värld och är idag tre månader senare en av få som överhuvud taget får tilltala personen ifråga.
Jag brukar använda just detta argument när denne uttrycker oro inför mötet med nya människor. Att människor faktiskt är utbytbara. Och att man måste våga tänka nytt. Och tro på att man kan.
Ganska borgerliga ståndpunkter, eller?

Mitt svar är nej. För där jag är idag, kompetent och trygg i min yrkesroll, hade jag aldrig varit utan mitt tillkortakommande i slutet av nittiotalet. Som slutade i en sjukskrivning. Ganska lång sådan. Om jag var helt oförmögen att arbeta? Svaret är faktiskt nej! Och här kommer vi till pudelns kärna om varför den borgerliga bilden av det heliga arbetet som det allena saliggörande är så fel.

Det dryga halvår jag var sjukskriven för depression omdefinierade jag hela mitt jag. Slickade såren. Dövade de djupaste dalarna med små rosa piller som jag glömt namnet på. Det var en alltigenom nödvändig process. Som jag behövde gå igenom ostörd, för att sammansatt på nytt, inte på helt plan mark ännu, men på god väg, börja arbeta som hustomte på Graninge stiftsgård.
I dag hade jag aldrig blivit sjukskriven ett drygt halvår, om ens alls. Att omdefiniera sig och komma ut på andra sidan med huvudet högt och åter redo, är en alldeles för flummig sjukdomsbild idag. DU SKA GÖRA RÄTT FÖR DIG! NU! Koncentrera dig på att bli hel får du göra en annan gång!

I dag hade jag aldrig fått en chans att slicka mina sår. Aldrig en chans att i lugn och ro, utan piskan att försörja mig, tillsammans med min terapeut under ett halvår fått reda ut vad som felades.
Jag hade antagligen varit en av dem som fått permis från den psykiatriska avdelningen för att hasta iväg till ett timvik någonstans, för att överleva ekonomiskt. (Ja, det finns faktiskt de som måste göra det idag!) Men stå och stampa psykiskt.
Sedan jag skrevs ut från den psykiatriska öppenvården i augusti-00 har jag inte varit sjukskriven annat än för infuensa eller tokförkylningar, som de flesta. Fan vet hur ofta jag fått sjukskriva mig längre perioder sedan dess om jag inte fått läka ifred, utan "prövats mot hela arbetsmarknaden", eftersom arbetsförmågan de facto inte var till 100% utraderad.

Men jag hade aldrig varit den trygga person med flera års erfarenhet av att arbeta med svåra diagnoser, med en spetskompetens och förmåga att stilla andras känslostormar, om jag inte under en period till 100% fått vara "parasit".

"Arbetslinjen" havererar många lyckade påbörjade vandringar. Och nu pratar jag inte om dem som måste rehabiliseras fysiskt, (och då pratar jag om rehabilitering, inte de som tas ifrån sjukpenningen för att de habiliterats för länge, i det nya systemets ögon...) där har det nya systemet vissa poänger. Men det psykiska tillkortakommandet och yrkesmässiga haverier, som i mitt fall ett i egna ögon medelmåttigt artisteri som ledde in i depression, är i borgerliga ögon bara trams och "parasiterande". Utan möjlighet att återfinna sin Livsförmåga. För de har ju Arbetsförmåga. Amen!