Det verkligt viktiga

Julaftonen blev en påminnelse om det verkligt viktiga här i livet. När Madde och hennes syster varit nere i Leksand och kompletteringshandlat lite, körde de på en älg på vägen tillbaka upp på berget. De körde på den i 60 km i timmen, alltså inte speciellt fort. Men det räckte för att bryta älgens bakben och buckla till motorhuven. Älgen lyckades ta sig till vägkanten där den föll ihop. En förbipasserande jägare på jakt efter harar (på julafton... lustigt släkte det där, men just denna gång som sänd från ovan!) gav älgen nådaskottet och pratade sedan med polisen som Madde hade i luren som hon ringt för att anmäla olyckan.

De kunde efter en stund köra vidare med tillknycklad motorhuv och trasig framlykta. Jag vågar inte tänka på vad som kunde hänt om det hänt på riksvägen och inte på avtagsvägen upp mot byn...

Den försenade jullunchen smakade ljuvligt, dubbelt ljuvligt för att alla mådde bra. (kanske t.o.m. älgen i sin himmel...)
Och julklappsorgien som följde kändes i år än mer världslig än annars.
För den bästa klappen var att Madde och hennes syster var välbehållna!

Dans med mina fina barn till "Fariytale of New York" med The Pouges och Kristy MacColl, den näst bästa julsången ever! (Den bästa är, ohotat, Jussi Björlings "Adams julsång", nu och alltid.) Den dansen och att min fru och svägerska klarade mötet med älgen oskadda, blir det bästa minnet från denna julafton!