Mellantid

Mellantid.

Naturen drar sig.

Snögubbekadavret bär på ett löfte.

Det är mycket snö som ska bort men nu händer det. Snödjupet i trädgården sjunker för varje dag och doften av våt jord från hagar och vägkanter börjar sticka i näsan och får livsandarna att vakna!

I huset mitt i byn har vi väntat och väntat. Orkar inte dra alla turer utan sammanfattar det med två ord. Telia och bredband...

Mobilt...tjena...reklamera...

Väntan...

Kundtjänst...

Väntan...

Bekräftelse på något vi inte beställt...

Kundtjänst...

Väntan...

Nu drog jag det i alla fall. Fast kort. Under väntan har jag nu köpt kontantsurf. Och ännu mer pengar till Telia... Man undrar nästan om de räknat ut det.

Nu kan vi i alla fall betala räkningar. Och blogga!

Har tagit tjuren vid hornen och börjat bygga en ny blogg med politisk inrikning. Världen kommer meddelas vid första postningen.

I övrigt går livet sin gilla gång. Denna helg förärar mina föräldrar oss med ett besök och kommande helg, över påsk, besöker vi dem i hufvudstadens (kungsbuas) utkant.

Och småningom, i början av maj, kommer de till Dalarna och Stjärnsund för sommaren.

Backup och avlastning...

I dag var vi allihop inne i Falun. Åt på Kalamata sallad & sushibar, som har Dalarnas bästa sushi, en njutning för öga och smaklökar, inredd och tillrett av japaner som antagligen gör sitt för kvalitékänslan. Detta är inget krystat svennehak, helt enkelt. Faktiskt inte bara Dalarnas bästa när jag tänker efter. Jag kan inte påminna mig om att jag ätit bättre sushi någonstans!

Kort sagt ett måste om man av en händelse skulle få för sig att besöka Falun och råkar gilla fisk.

En sväng på Dalarnas museum och sedan till Kristine kyrka, vilken mina föräldrar aldrig sett inifrån förut.

Paradoxalt nog kändes det för mig märkligt högtidligt att kliva in i det stora kyrkorummet. Förra gången jag var här var ju det besök som slutligen fick mig att ta steget och öppet bekänna mig som inte längre kristen.

Jag blev glad när jag nu kände att jag kunde beträda detta rum och fyllas av ett lugn. Eftersom rummets betydelse för mig inte längre är förknippat med förpackade värderingar kunde jag helt avslappnad ta in skönheten och storslagenheten och friden.

Jag kunde helt avslappnad tala med N om den uppställda scenen med dockor framme i koret, om Jesu intåg i Jerusalem.

Det som kändes så dramatiskt för några veckor sedan är nu om inte likgiltigt så... förlikat.

Laddningen är borta, som från vilken falnad förälskelse som helst. Man kan se den före detta älskade i ögonen med respekt och med lätta steg gå vidare i sitt eget liv.

Fast jag till och med sökte vemodet i min själ hittade jag det inte.

Jag trodde inte det skulle gå så fort.

Ute på kyrktrappen igen tittade jag ut över det söndagssömninga torget.

Kände en stor frid.