Under året som följde upplevde jag de första stapplande stegen i vuxenvärlden, om än i den skyddade verkstad som kollektivboende på en kurs och lägergård innebär.
Jag glömmer aldrig en av de första riktiga höstdagarna 1991, kylan stod som rök ur munnen, jag hade avklippta fingervantar på mig och den svarta baskern lite mer nertryckt över pagefrisyren än vanligt. I morgonsolens bleka sken cyklade jag in till Rättvik för att gå på biblioteket och låna böcker. Antingen hade jag ledig dag eller så skulle mitt pass i köket börja senare på dagen, jag minns inte riktigt.
Men vad jag minns är den berusande frihetskänslan, inte minst för att det var en helt vanlig vardag men så långt från alla tidigare sammanhang - skola, pendeltåg, Stockholm C.
Jag var en fri man i det älskade Dalarna, som en vanlig sketen vardag när de flesta jobbade eller nötte skolbänkar, susade fram mellan lantbruksskolans kohage och Rättvikscampingen bara för att det fallit mig in och att ingen kunde ha några åsikter om det! Det var mitt Utopia, jag var mitt i fantasin om det fria livet som vuxen men ännu som sagt skyddad. Pojkrummet stod ännu nästan orört hemma på Östermalm i Stockholm.
Staden var fortfarande referensramen från vilken jag betraktade verkligheten. Navet.
Och snart nog var jag tillbaka. För det var ju den krassa verkligheten. Utopia var Utopia. Kyrkans Grundkurs i Sigtuna, åter igen internat men Stockholm nu på pendelavstånd. Johannelunds bibelskola i Uppsala, första egna lägenheten, på armlängds avstånd Stockholm...
...som sög in mig igen. För det var ju referensramen. Det naturliga. Navet.
Ungkarlslya i Solna. Tafflig församlingsassistent på Söder, senare den vitt omtalade perioden som oblatbagare på Ersta diakoni med hela staden för mina fötter, lunchraster på Fjällgatan, blickande ut över navet, referensramen, staden.
Dramatikskrivarlinje på Biskops-Arnö folkhögskola, teatrar, fester, wannabetillvaro, pretentioner, simmande i kulturankdammen, överdos av svarta polos och baskern slängdes, Junibacken, barnteater, trubadurande och av ölskum begynnande övervikt, fort och frustande, mitt i staden, navet, referensramen utifrån vilken verkligheten betraktades.
Nå...jag ska inte dra hela biografin igen... Vad jag vill komma till är att mitt i all strävan att skapa nya sammanhang och nya plattformar så var jag om inte Östermalmare, (som jag häftigt förnekat ända sedan jag faktiskt bodde där...) så i allt väsentligt väldigt mycket Stockholmare, liksom rastlös, urbant masskonsumerande av intryck och upplevelser, om inte stiff så i alla fall blasé. Under låg ständigt denna längtan. Till det avskalade. Enkla.
Vi tog steget 2007. Falun, Kopparstaden, aldrig fulla bussar, folk står obekymmrat med sina vagnar mitt i gången och samtalar på ICA Maxi. Det tog ett tag att komma ner i varv...
Jobben ordnade sig. Så huset. Landet. Och jag menar landet. Skog. Traktorer.
Man talar. Med tystnad mellan orden.
Det. Får. Ta. Tid.
Plötsligt upptäcker jag det. Staden, referensramen - är borta.
Den finns inte där längre - inuti.
Skogen, jorden, himlen, mitt röda trähus, är navet.
Referensramen.
Vårt uthus, med sin skrivarlya. Navet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar