Den som känner mig genom bloggen, facebook och twitter kan nog med all rätt få för sig att jag är allt igenom entreprenörsfientlig, att jag ser på alla som innehar F-skattsedel som kallhjärtade kapitalister vars enda mål med tillvaron är att se om sitt eget hus och sin egen växande förmögenhet.
Men detta stämmer naturligtvis inte. Jag har själv haft F-skattsedel några år under 00-talet på grund av den bok som jag skrev och fick publicerad 2003 tillsammans med Annica Lindgren.
Dels för att royaltyn skulle ätas upp helt av sociala avgifter för förlaget om jag inte startat firma, dels för att boken i sig genererade en del resor, författarbesök, mässbesök och uppläsningar som drog in en liten slant.
Mina två datorer är köpta för dessa pengar och följaktligen avdragna som arbetsredskap. Jag är stolt över vad jag presterade de där åren som företagare i kulturbranchen och ser mig naturligvis som förtjänt av de pengar jag drog in.
Själva boken, som belyste handikapp ur ett delvis oprövat perspektiv inom barnlitteraturen, nämligen som något vardagligt, utan vare sig pekpinnar eller medlidande, fick i stora delar positiva recensioner (utom Hallandsposten som sågade den brutalt).
Det finaste jag fick ta emot var ett brev från en särskoleklass som haft högläsning med boken och var överens om att detta var den bästa bok de läst.
Det brevet betydde mer än alla recensioner och prestigefyllda uppdrag tillsammans!
Att jag tillfört något, spridit glädje och dessutom tjänat en slant på äventyret var tre faktorer som fick mitt självförtroende att växa.
Att pröva sina vingar och märka att de bär.
Att vara en liten del av ett framåtskridande samhälle, o.s.v o.s.v...
Alla borgerliga klyschor som tänkas kan med andra ord.
Mitt problem med dessa klyschor är att den rådande samhällsordningen, som administreras av nämnda politiska falang, tror att dessa klyschor går att översätta till precis alla delar av samhället. Snart är väl bara de som tillåts bära vapen, polis och militär, förskonade från entreprenörshetsen. Så länge det nu varar...
Som före detta Stockholmare och döma av rapporterna från mina släktingar och vänner som blivit kvar i stan, är väl i dessa dagar snöröjning och kollektivtrafik det tydligaste exemplet på tanken att minsta möjliga kostnad för skattebetalarna kanske inte är en allt för lyckad politik alla gånger...
Men vad jag egentligen vill lyfta upp i ljuset är en blick inifrån privat omsorg. Men medveten om hur det gått för bloggare som bitit lite för hårt i den hand som fött dem låter jag mitt resonemang stanna upp för en tid.
Men jag lovar att återkomma i ämnet en dag, kanske då som entreprenör i en branch som inte drar in pengar på att begränsa möjligheterna för sina kunder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar