Två sidor av samma mynt

Efter ytterligare en arbetsvecka där jag fått uppbringa hela min yrkesskicklighet, erfarenhet och kunnande, trollat en del med knäna och hoppats på turen otaliga gånger, sitter jag här i den sena fredagsaftonen och reflekterar.

Som varande "välfärdsmedarbetare" som det numera heter har jag absolut märkt skillnad i min egen plånbok de senaste åren och min så kallade "valfrihet" har absolut ökat. Konjaken jag sippar på just nu är en dyrare sort än förr till exempel...

Däremot begränsas jag alltmer i möjligheten att göra ett tillfredsställande arbete på grund av allt knappare resurser. Om det handlar om avtalet mellan den borgerligt styrda kommun min arbetsplats ligger i eller vinstkraven från ägarna i det privata omsorgsföretag jag arbetar för låter jag vara osagt.

Det är ändå två sidor av samma mynt, nämligen den rådande samhällssynen att människors tillkortakommanden och hinder är till syvende och sist deras eget problem.
Hur mycket man än talar om "rehabiliseringskedjor" och att "hjälpa" så handlar det i slutändan om att människor med hjälpbehov inte ska kosta samhället en krona.

För att inte tala om dessa allra svagaste jag arbetar med, de som inte är hjälpta av några rehabiliseringskedjor.
Som enbart är "tärande".
De som inte omfattas av någon valfrihet utan sätts där de placeras. Det vill säga hos bland annat mig, som tilldelats mycket små resurser för att vara till deras hjälp genom en för dem många gånger obegriplig vardag.
Detta för att bland annat riskkapitalbolag i Singapore vill se plusresultat i omsättningen.

Det är en nåd att stilla bedja om att jag ska fortsätta få vara frisk, dricka min konjak i eget hus och hjälpa dem som bara har att lita till min goda vilja.
Ty de som har skall varda givet.
Övriga är siffror i vinstkalkylen.