En historisk dag

Det är inte tjugoårsminnet av Nelson Mandelas frigivning ur fängelset på Robben Island jag tänker på. Nej, betydligt futtigare. Men i mitt liv är det slutet av regnbågen. Jag står vid krukan med guld. Jag håller den i min hand.

Större om drömmen än det egna huset har det varit och nästan större om drömmen om ett eget hem när jag längtade efter vuxenlivet i tonårens ingenmansland:

Den egna skrivarlyan.

Frikopplad och fristående från både hem och arbete, mitt alldeles egna krypin där jag skapar mitt eget universum. Jag sitter här nu. Det är den första riktiga kvällen i min alldeles egna skrivarlya!

Ännu även till utformningen uthusets varmförråd men ett väl tilltaget sådant. Ett skrivbord stod här redan under det smala fönstret ut mot byvägen, kvarlämnat av förra ägaren, redo att tas i besittning. Bakom min rygg står en vägg av kartonger , många hopvikta som ska hämtas av flyttfirman vi lånade dem av, några fyllda med saker som ska upp på lagerhyllor som ska inhandlas snarast möjligt och sedan täckas av draperier, för att eliminera förrådskänslan. För resten av rummet ska bli tankehem. Inte tankesmedja, det låter liksom Timbro. Huva...
Nej, tankehem. Mina tankars eget hem.

I det som en gång var sockenprästens spilta för hans häst, vid husförhör i Blixbo by och kristendomsundervisningen i den lilla byskolan, från vars mark vår tomt är avstyckad. Detta uthus som också rymmer en liten loge, jag kan komma ut till den genom en bakdörr i rummet där jag sitter. Och så det gamla dasset i bortre änden av huset, med de små hålen för skolbarnen och en avskild del för läraren. Där finns planer på att kanske bygga ett hönshus så småningom.

Men nu är jag alltså här... På skrivbordet brinner fem värmeljus på ett fat, jag stängde just av kupévärmaren och fleecejackan jag tog på mig börjar nästan kännas lite varm.

Jag ser mig omkring. Tänker på vilken färg väggarna ska få i stället för den nu putsgula. Var det inramade fotot av mig när jag sjunger Idas sommarvisa för Astrid Lindgren på Junibacken ska sitta. Hur draperierna som ska skydda från drag från ytterdörren och bakdörren ska se ut.

Jag tänker faktiskt inte så mycket på tanken med rummet. Vad det ska vara till. En gång i tiden...eller tills ganska nyligen om jag ska vara ärlig, betydde drömmen om skrivarlyan den föreställda Förlossningen. Så snart jag satt där som kungen i mitt eget ordrike, skulle jag som fjärilen ur puppan bli Författaren. Uppföljarna till debuten 2003, som låtit vänta på sig i avsaknad av den Heliga Lyan, skulle bara spruta ur mig!

Nu när jag sitter här, känns det inte lika viktigt längre. Dels tror jag den litterära berättelsens form börjar frigöra sig från boksidorna. Just idag släpps två typer av digitala läsplattor på marknaden. Jag tror vi bara har sett början. Förlagen kommer genomgå samma stålbad som skivindustrin och vi med ambitioner att nå ut med vårt berättande måste i viss mån hitta nya vägar.

Vilka de är ska bli väldigt kul att försöka hitta, härifrån mitt tankehem.
Där resan börjar.