Jag kan varken bekräfta eller dementera mössjäveln

Jag har alltid älskat att skriva och läsa. Det är mitt främsta fritidsintresse och livsluft. När jag gör olika saker, vad det än vara må, skogspromenad, måla om, övningsköra eller handla mellanmjölk, funderar jag så gott som alltid, framförallt sedan jag startade denna blogg, på vad man skulle kunna tänkas skriva om det och i så fall från vilken infallsvinkel.

Men min passion för det skrivna ordet, mitt och andras, har inte varit en självklar och friktionsfri väg. Jag har i vuxen ålder förstått att jag liksom min far antagligen dras med en lätt dyslexi. Jag blir ofta osäker på hur saker stavas och ofta faller bokstäver bort när jag skriver utan att jag märker det, varken i skrivande stund eller senare.

Det har gjort att jag blivit något av en mästare på att hitta synonymer eller annorlunda formuleringar när jag blir osäker. Jag är högst medveten om att jag kan uppfattas som långrandig och omständig i mitt skrivande. Men liksom Björn Ranelid förklarar sin slingrande ordakrobatik med att det handlar om att överrösta den svåra tinnitus han är drabbad av, handlar mina svindlande textmassor om att hitta omvägar runt ordblindheten.
Jag bryr just nu mitt huvud för att ge något exempel på ord jag tar omvägar runt men kommer naturligvis inte på något i skrivande stund. Det har blivit ett sätt att tänka helt enkelt, jag tar omvägarna utan att längre tänka på att det är just omvägar.

Jag är min egen hårdaste kritiker i dessa sammanhang. En senkommen upptäckt felstavning i exempelvis ett blogginlägg kan göra mig ytterst generad. Och det är här min självpåtagna roll som språkpolis har sin grund.
Jag erkänner villigt att jag nog har retat upp en och annan med mitt petimeteraktiga sätt att slå ner på felaktiga stavningar och formuleringar. Och jag är medveten om att jag rentav sårat ibland. Men vad det handlar om är att jag fått kämpa så till den milda grad för att erövra självförtroende i det fack jag så hett drömmer om att få tillhöra: skribenternas och ordkonstnärernas. Det gör att jag lätt blir irriterad när jag tycker mig märka att något jag läser (eller hör, vilket jag kommer till) grundar sig i ett slött förhållningssätt till språket, i synnerhet när det kommer till sådana som på pappret har högre utbildning än vad jag själv har.
Och som mina vänner vet har jag alltid älskat att "sparka uppåt"...

Men min irritation kan faktiskt gå åt andra hållet också, till det omvända förhållandet. Men eftersom det inte är lika OK att peka finger "neråt" (egentligen ingår det inte i mitt synsätt att tala om upp eller ner när det kommer till mina medmänniskor), försöker jag se humorn i de sammanhangen.
Som när någon försöker använda sig av ett fackspråk som vederbörande helt uppenbart inte behärskar.
Som igår, i en helt fantastiskt rolig radiointervju med den manlige barnskötare som fått sparken för att han på sin profilbild på Facebook haft en mössa på sig med texten Porn Star.
Jag tar inte ställning i själva sakfrågan, det skulle bli en allt för lång diskussion kring den privata sfären i allmänhet och på nätet i synnerhet, så jag håller mig till själva genomförandet av intervjun.
Uppenbarligen tycktes han tro att man måste tala på ett visst sätt när man intervjuas i radio, för han bara spottade ur sig uttryck som han trodde skulle passa i sammanhanget.

Exempel:

Journalisten: Hur tänker du kring avskedandet?
Barnskötaren: Jag kan varken bekräfta eller dementera.

(???)

Journalisten: Använder du fortfarande mössan?
Barnskötaren: Fakta är detta: Den är inte längre närvarande.

Det lite tragikomiska i sammanhanget är att i sin ansträngning att verka trovärdig och respektingivande blev han bara en lustig figur. Jag tror att jag och fler med mig hade tagit honom på mycket större allvar om han på den breda stockholmsdialekt han faktiskt talade hade sagt (vilket man har skäl att misstänka ligger närmare hans vardagstal) : "Det är helt jävla uppfuckat, hade det varit en brud hade hon aldrig fått kicken och jag har för fan inte ens mössjäveln kvar!"