Nattbrev

I natt låg jag och snurrade i sängen. Sedan gick jag upp frampå småtimmarna och skrev ett brev på facebook till en "vän" jag sedan plockade bort ur listan. Det löd såhär:

"Hej XX!
Jag skriver till dig såhär i natten. Jag har legat och vridit mig i sängen och inser att jag nog inte kommer att kunna sova innan jag fått ur mig det jag vill säga i samband med mitt beslut att plocka bort dig från listan av vänner på facebook.

Först och främst vill jag säga att det inte handlar om dig som person på något sätt. Hur skulle det kunna göra det, då vi ju i egentlig mening inte känner varandra längre? Vad det handlar om är min uppväxt, Stockholm, Östermalm, en svunnen tid som jag lämnat bakom mig mer än bara geografiskt.

På många sätt har jag inte gjort upp med min uppväxt just på andra sätt än att lämna den bakom mig utan att se mig om. Den var väl inte direkt olycklig på annat sätt än att den bitvis var ganska trist. Jag var inte mobbad, saknade inte vänner men var i mångt och mycket en "nobody", inte speciellt snygg, inte speciellt duktig i skolan o.s.v. o.s.v... Tillhörde en klick som tolererades men knappast respekterades om du förstår vad jag menar? De lite perifera.

Jag skapade mig en plattform på andra ställen, i vänsterpolitiken och kyrkan, båda sakerna tämligen suspekta i vår uppväxtmiljö kan man lugnt säga och visst handlade det om ett fjärmande även från min sida. Trivdes med den lite suspekta rollen. Som som sagt tolererades men knappast respekterades. Men som jag minns det var du en av få som faktiskt även respekterade mig, som köpte mina val utan den där dåligt förtäckta men återhållet hånfulla Östermalmska överlägsenheten. Det var i minnet av detta jag valde att "lägga till" dig på facebook när du råkade flimmra förbi i en gammal kollegas vänlista.

Då hade jag redan tagit steget bort från barndomslandet även geografiskt och bosatt mig med familjen i Falun. Fram till dess, från våren 1988, när jag med en lättnadens suck lämnade Engelbrektskyrkan efter avslutningen i nian, har det runnit kaskader med vatten under broarna då jag vunnit många segrar och lidit många nederlag långt från gatorna som de flesta bär grevars namn och där det mesta har handlat om att göra mig fri från det arvet. Som boende i många mindre orter i landet har jag ibland ljugit om varifrån i Stockholm jag kommer, vilket på många platser var illa nog och Östermalm i så fall rent stigmatiserande.

Jag vill inte samla vänner på facebook för en lång listas skull eller av några diffusa nostalgiska skäl. I detta fall - min uppväxt - existerar ju inte ens skuggan av någon nostalgi.
NN och jag är dock alltjämt bästa vänner. Vi firade faktiskt nyår tillsammans , här i mitt nya hus på landet i förrgår. Men vi har följts åt genom livets alla skeenden och den NN jag känner idag har mycket lite med Hedvig och Engelbrekskolan att göra, annat än att vi imiterar Erik Tidélius då och då...

NN bor faktiskt kvar på Östermalm med sin QQ och fast vi delar i princip samma åsikter om vår uppväxt, har han bearbetat det på andra sätt än jag och hittat ett hållbart sätt att förhålla sig till den rent fysiska miljön, till skillnad från mig.

Oj, XX, det här blev ett lite längre brev än jag tänkt mig men jag hoppas att du ska förstå mig.
Jag har sett flera gamla klasskamrater i din lista som jag inte lagt till, av ovan nämnda skäl. I ett fall har jag till och med ignorerat en vänförfrågan från en gammal klasskamrat, ointressant vem, som jag bytte ett fåtal meningar med under hela skoltiden. "Vän" på facebook? Tjena...

Det var någonstans här jag bestämde mig för att stänga den enda dörr som står på glänt bakåt mot den tiden, nämligen den via dig.
Det är inte personligt. jag kan till och med säga att jag rent ut sagt tyckte om dig när vi gick i skolan. Men det är länge sedan. I dag har vi inga andra beröringspunkter än att vi vad jag antar råkar ha jobbat med ML, båda två.

Ha ett bra liv, XX! Du har en fin son, jag såg en bild någon gång och du verkar ha en spännande tillvaro.
Liksom jag har hittat min väg, som lantis i Dalarnas glesbygd, långt från Östermalm.
Du verkar vara en vacker och fri kvinna, vilket gläder mig! Men jag ser inte riktigt skälen till att dela med oss av våra liv till varandra, skilda åt av tid och rum.
Allt gott! Hej då!"

Jag somnade lättad. Och vaknade befriad.