Alex Schulman och JAG!?

Här om kvällen hade jag ett mycket trevligt telefonsamtal med en gammal bekant. Vi läste en folkhögskolekurs ihop i början av nittiotalet i Sigtuna och ingick i ett litet gäng nyss från hemmet utflugna grabbar som gjorde allt annat än att ta livet på allvar.
Kurslitteraturens bokryggar förblev obrutna, däremot såg krogen Kopparkittelns bakficka våra nunor desto mer för att inte tala om det anrika cafét Tant Brun mitt i den lilla staden där vi förpestade den lilla timrade 1700talsstugan med vår cigarettrök evighetslånga sittningar.

Alla dessa människor man mötte under några intensiva år hade tillhört den tiden, som man ibland skulle se tillbaka på med ett litet nostalgiskt och kanske vemodigt leende och sedan gått vidare i den aktuella vardagen, som den man har blivit och ska bli, med den man var bakom ryggen. Låt vara kanske i ryggsäcken av erfarenheter och liggande där mer eller mindre tung, dock bakom ryggen. Och så var det också för en tid, tills de sociala medierna på nätet exploderade

Vådan av detta illustrerade jag i mitt förra inlägg genom ett brev på facebook till en gammal klasskompis. Det är två sidor av samma mynt, klasskamrater från en tid slängd på minnesbankens sophög och kursare från tiden av nyvunnet frihetsrus, satt i minnesbankens kassavalv, ömt vårdade och idealiserade. Men jag är absolut tillskyndare av fördelarna, inte minst som nybliven lantis, långt från mina sociala sammanhang rent fysiskt. På facebook kan man slänga käft och här på bloggen kan jag lägga ut texten.
Och alla som vill se och höra kan göra det.

Den gamle bekant som jag inledde med härovan, är en av dem som jag ofta "pratar" med på facebook. Han är en av dem som hade legat kvar i bankfacket om det inte hade varit för just facebook och här har vi alldeles uppenbart en av fördelarna. De man en gång tyckte om har all möjlighet i världen att plockas upp ur valven och upp i ljuset igen. Som A, min "long lost friend". Efter ett år av tilltagande kommunikation via facebook ringde han faktiskt till slut upp mig. Jätteroligt!

Vi kom bland annat att prata om vad det är man visar upp på facebook och andra sociala medier.
Är det livet, vardagen, tankar och åsikter?
Alldeles uppenbart ja. Och nej!

Jag har räknat ut att det sammantaget på facebook och denna blogg är ett trettio-fyrtiotal som mer eller mindre intresserat följer mina göranden och låtanden mer än att bara hasta förbi mina statusrader. Av dessa är bara en handfull de jag kan räkna till de nära vännerna, de som är en del av mitt liv även utanför "cyberspace" och så närmsta familjen förstås.

Vad är det då övriga får se?
En drömmande filosof och religiös sökare som tror att skogsväsen finns på riktigt och samtidigt en rabiat idrottsfientlig vänsterextremist och grönavågande miljötaliban som tycker att borgare i allmänhet och i synnerhet sådana som konsumerar lyxartiklar är jordens avskum men som själv vältrar sig i den ena kuldinariska läckerheten efter den andra med sin fru och häller i sig måttlösa mängder vin, whisky och konjak.
Ungefär så tror jag?

Vilken figur...

Ja, en del ser säkert mina utvikningar på facebook och i denna blogg som ganska måttlösa, att jag bitvis är integritetslös och utfläkande, för att inte tala om tjurskalligt enkelspårig politiskt. Och visst kan det stämma till viss del ibland.

Men det är också så att det skrivna ordet är min passion, min älskarinna, mitt enda egentliga fritidsintresse utöver barn och familj. Jag har skapat prosa och fick till och med som några känner till en bok utgiven 2003 (uppföljare påbörjas hela tiden...), skriver såväl evighetslånga mail som sms (förkortningar är en styggelse!), för analog dagbok där jag tar ut svängarna ännu mer än annorstädes eftersom det bara läses av mig själv, uppdaterar maniskt min facebookstatus och viker ut mig här åtminstone två gånger i veckan.
En vit datorskärm eller tom statusruta är min duk och när jag sätter fingrarna till tangentbordet är det som när målaren sätter penseln i paletten, redo att börja måla.
En otroligt sliten klyscha, jag vet, men inte desto mindre sann.
Tro nu inte för den skull att jag sitter och hittar på saker i min blogg eller på facebook, förmedlar saker som inte är sanna. Men jag målar med min verklighet snarare än att referera den.
Jag hoppas ni ser nyansskillnaden.

Och här inser jag plötsligt att jag förstår vad Alex Schulman menar när han i den värsta hettan kring hans bloggande för något år sedan talade om bloggmonstret Alex, att det inte var samma person som han själv, egentligen.

Jag vill inte gå så långt som att jag helt särskiljer mig från mitt blogg/facebook-jag, men jag använder helt klart ibland starkare färger än dem jag ser och använder i "verkligheten."

Och jag inser, lite chockat, att det nog finns mer Schulman i mig än jag velat se och erkänna.
Men blir jag lika elak som han, måste ni lova att säga till!