Nicklas Vagge summerar sin fina minnenvecka

När jag upptäckte att mina facebookuppdateringar till stor del bestod av gnäll beslutade jag mig för att bara skriva trevliga minnen i statusrutan under en vecka.
Det som började som en kul grej har nu när denna vecka gått, blivit något mycket större för mig personligen.
När jag återkallat allehanda minnen och komprimerat dem så kärnfullt som möjligt för att rymmas inom 340 tecken, har jag insett hur mycket det är som har fastnat och hur dessa minnen har fått en större betydelse än jag från början har insett.
Jag har nog vuxit något denna vecka i ljuset av mitt förflutna och att vara närvarande i det ljuset. I ljuset som gör den jag är idag tydligare, skarp i konturerna, tydlig.
Det har varit en härlig och lite omtumlande vecka, något jag kan rekommendera för alla och envar att pröva på!
Nog finns det massor mer att berätta om det som flutit upp till ytan dessa dagar men jag stoppar här, i alla fall i minibloggsformat på facebook, innan det börjar kännas trist och påklistrat, för så väl mig själv som mina vänner.

Tack för alla positiva reaktioner! Inte helt oväntat var det Stiftsgårdarna som gick igång mest... :) Och tack alla, ingen nämnd, ingen glömd, som flimrat förbi i min inre film och skapat mitt livs manus. En ständigt pågående resa.



Våren 89 eller 90: Jag har röda basketskor i mocka, svarta urtvättade jeans, morfars gamla kritstrecksrandiga kavaj med fransiga ärmar, alldeles säkert svart polo och en leopardmönstrad scarf som Karin lånat ut till mig. Vi går i solnedgången mellan kyrkstallarna i Rättvik med Lena, Stefan, Kristin, Erik, Micke, Sara och några till. jag är alltigenom lycklig. Framtiden ligger öppen.

En tidig sommarmorgon 1991: Strax efter studenten, på väg hem efter en fest som hållit på så länge att man börjat nyktra till. Promenerar över ett alldeles tomt Sergels Torg och känner plötsligt en sval bris med en doft av havet.

13:e december 1986: Förträff på Stiftsgården inför sommarens läger. Jag sitter på golvet i ett fullsmockat kapell, bland en massa jämnåriga jag ännu inte känner men redan tycker om. Sången får taket att lyfta. En helt livsavgörande epok i mitt liv tar sin början.

Juni 2002: När skeppet rundar Skeppsholmen ser jag att kajen är svart av folk. Jag ställer mig i fören, låter sidenrocken fladdra i vinden, lyfter min trekantiga sjörövarhatt i luften och vrålar för full hals: "Nu kommer vi, Pippi!" Folkmassan jublar. Håret reser sig på mina armar och i nacken.

Vårvintern 2007: Fredag i särskoleklassen. Jag står och diskar i pentryt. På klassrummets stereo spelas den svensk/afrikanske artisten Zifas album "The last dog". Två av barnen, normalt inneslutna i sin autism kommer nästan samtidigt fram till mig, fattar mina händer och börjar dansa. Något som aldrig inträffat dittills och som aldrig hände igen. En strimma av ljus.

15 augusti 1977: Solen lyser het över mormor och morfars trädgård. Hallonhäcken är tung av röda bär. På bordet under parasollet står en stor glasskål full med sega fiskar. Jag får äta så många jag vill. Det stora paketet visar sig innehålla en trampbil. Jag tänker att jag vill fylla fem varje dag.

Jag hade under mitt volontärår 91-92 på Stiftsgården en hemlig last, nämligen att poppa popcorn på nätterna i personalbarackens (den sk. paviljongens) pentry. Det visade sig senare att Hanna som hade sitt rum alldeles intill pentryt trodde att det var råttor som sprätte omkring i väggen...

Hösten 1998, Helsingfors: Vi är inbjudna av IBM Finland för att agera Pettson och Findus under en familjedag för de anställda. Varför man inte anlitat finska skådisar fattar vi inte för ingen fattar vad vi säger. Barnen ropar glatt "PESSONE JA VIRRON!" och vi svarar glatt på svenska. Vi bor på Hilton. En piccolo bär upp våra scenkläder till rummet. Vi skrattar åt alltihop och berusar oss på champange.

November 1993: Jag står vid det stora korset på gräsmattan och röker innan mässan i kapellet där jag ska vara sakristan. Funderar på just ingenting. Då hör jag en röst som gör mig nyfiken och får se Hanna stå och prata på loggian med en otroligt söt tjej i mörk page och lite trumpet utseende. Jag går fram och presenterar mig. Efter två veckor blev vi ett par. Sex år senare stod vi framför altaret i Leksands kyrka.

3:e augusti 2003 kl. 00.44 på morgonen: Södertäljenatten är tropisk. Varenda fönster står öppet på förlossningen och svetten rinner av mer än bara ansträngningen. Så, ett skrik, det första. Och världen blir aldrig mer densamma.

Juli 1994: Vi har vandrat långt över fjället, jag och M. Klockan har hunnit bli mycket när vi kommer fram till övernattningsstugan i Sälka. Vi somnar fort. På natten väcks vi av ett muller och upptäcker att en stor renflock forsar runt stugan, hetsade av renskötarnas rop och dånet från deras fyrhjulingar. Vi står och stirrar i midnattsolens bleka sken. Vi är i vårt hemland men i en annan värld.

Nyårsafton 1990, Karlsbron, Prag: Det börjar med en säckpipespelare på en statysockel. Några börjar dansa. Snart är vi ett hundratal, civila och militärer om varandra, i en virvlande långdans. Månen lyser, natten är sällsamt varm och diktatorerna är historia.

En alldeles vanlig dag 1997: Sitter i stugans kök i Pettsonutställningen. Den höga gula hatten skaver lite i pannan och är absolut lufttät. Lösskägget kliar en aning men jag är van. Dricker kaffe, pratar vänligt med dyrkande barn, driver hejdlöst med deras föräldrar, dricker mer kaffe, snackar en massa improviserat tok och förundras över att detta är min försörjning.

1990, pizzeria Pompeji, Vasastan, Stockholm: Diskussionen går hög runt det stora runda bordet om samer bör räknas som förtryckt urbefolkning eller ej. Om vi kom fram till något? Minns ej, var nog inte viktigt ens då. Minns bara att känslan av berusning handlar minst lika mycket om den nyvunna friheten som vuxen som av ölen. Och att repliken "Man kan inte säga så!" är en evergreen i vänkretsen många år efteråt.

På morgonen den 28:e januari 2008: Vid avfarten mot Svärdsjö/Sundborn skriker ambulansmannen där bak: "Stanna! Det kommer nu!" I vägkanten av riksväg 80 föder min drottning vår vinterprinsessa. Hon kom ut som en kanonkula och som en pil rakt in i våra hjärtan!

April 2003: Tidigt på morgonen tar vi tåget från chartergettot och åker 2 timmar ner mot Saharas norra delar. Från den lilla dammiga stationen i El Jem möter oss kryddförsäljare och kamelfösare när vi vandrar vägen fram mot collosseumet, märkligt okänt i Europa och mer välbevarat än Roms. Vi är hissnande små på jorden och i historien.

Sommaren 1992: Efter U2-konserten i Globen får jag och Tobias ett ryck, liftar till Oslo och "våldgästar" Karin "Hydro". Hon och hennes mor tar det med beundransvärd fattning och inhyser oss en vecka. Sedan tar vi bussen hem och dricker gratisbuljong så det sprutar ur öronen.

Tack än en gång!

Nu kan jag bli mitt gamla vänsterstyrda miljötalibanjag med inslag av bandhund igen!