Världen den trettonde januari 2010

På Haiti har jordbävningen kastat in öriket i den värsta katastrofen i mannaminne. I skrivande stund kan man bara gissa omfattningen. Man vet bara att det är illa. Riktigt illa.

I mitt barndoms Sollefteå har en man gripits för krigsförbrytelser i Bosnien. Han ska bland annat ha slagit ihjäl en handfängslad och desperat skrikande man inför ögonen på mannens hustru.

I Trollhättan rister Saab-fabriken i sina dödsryckningar.

Må Gud och människor förlåta mig att världen, den stora, som kommer till mig i den lilla köksradion och på datorskärmen, inte riktigt tar sig in till mig idag, utan studsar på det membran som vibrerar av att finnas i den lilla världen, mina ögon ser ett landskap som är hemma, vägar som jag går i en ny vardag. En vardag som ännu inte är vardag. En vardag som inte på långa vägar är hemmablind än. Och jag känner en stor tacksamhet över den lilla världen. Min värld.

Där solen lyser januariblekt mellan husen på granngården...


...och över hagen strax intill, utsikten från vårt vardagsrum.

Hemkvarter.

Kohage i vintervila runt knuten.

Vägen från grannbyn, från skola och dagis.




Hem.