Jag vet inte...
Jag vet sannerligen inte...
En del av mig känner sorg.
En del av mig är förbannad.
En del av mig känner bara stor likgiltighet.
Jag vet bara att jag nog inte kan ljuga för mig själv så länge till.
Hyckla.
För första gången på tjugotre år teg jag mig igenom trosbekännelsen under en gudstjänst idag.
Kände mig lättad att Sigrid smet iväg till kyrkans bakre regioner så jag var tvungen att ränna efter när det var dags för Fader Vår, så jag kunde vara upptagen med annat i stället för att mässa med.
Som en fin liten familj gick vi fram till nattvarden. Jag doppade brödet i kalken som så många gånger förr. Kristi blod för dig utgjutet. Jasså det säger du... Tuggar det torra kexet. Ingenting...
Dessa riter. Paketering av det utanför mänskliga i stenkolosser, prålighet, fyrkantighet, kärleksmanualen 1 Kor:13 läst med entonig stämma, helt utan känslor...
I bilen hem, strax innan vi svänger av mot vår by, öppnar sig landskapet bort mot granklädda bergsryggar.
Jag drar efter andan.
Anar det gudomliga.
Vad det nu är?
You tell me...
Eller förresten, gör inte det.
För den blid du förmedlar kan aldrig bli annat än din.
Lika tvådimensionell i mitt hjärta som en målning i ett kyrktak.
Jag skymtar ett vägskäl i mitt inre.
Anar att det är dags nu.
Att gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar