En liten lort

Hur otroligt det än må låta för vissa har jag i nästan hela mitt liv kämpat mot ett dåligt självförtroende. Lyckligtvis är jag också en riktigt hyfsad skådespelare (vilket ju en period till och med var mitt levebröd...) och varit mån om att spela mina roller väl, för att citera farmor Åkerblom i "Fanny och Alexander".

Till det yttre har jag lyckats med ganska många förutsatser, som till exempel att få en bok publicerad och gjort saker som andra inte skulle drömma om annat än i mardrömmar möjligtvis. Som att utan hämningar kasta mig ut på planen i pausvilan under ett EM-kval mellan Sverige och England på Råsunda fotbollstadium, iförd en för liten polisuniform, jagande en till Pippi Långstrump utklädd Pernilla Wahlgren eller med minimal förberedelsetid improviserat mig genom ett helt barnprogram på TV 4 (direktsänt) som gubben Pettson.

På sätt och vis har alla dessa saker, som på ett sätt kräver stora portioner mod, ändå varit en flykt. Flykt från verkliga prestationer och verkligt ansvar. Och faktiskt också en betydande del lathet, att ta den enkla vägen. Som också inneburit att dra vidare så fort det uppstått friktion.
Det syns inte minst på mina avgångsbetyg från gymnasiet, då jag hellre flydde till Stiftsgårdens pseudovärld i stället för att plugga.

Som jag ser det är min enskilt största prestation då jag läste upp gymnasiesvenskan hösten 2001 och fick ett rungande MVG.
Men syftet med detta betyg, att börja läsa teologi och kanske bli präst tog stopp redan efter 16 poäng på A-kursen. Visst, mitt i terminen kom det som fram till dess var alla mina drömmars egentliga mål, ett förlag ville ge ut min bok och visst var det bekvämt att hålla upp den för såväl mig själv och andra som motivet till mitt "studieuppehåll".
Jag tog tacksamt emot det som ett "tecken" från det jag på den tiden kallade Gud och spurtade lättad ifrån högarna av litteratur på tungrodd akademisk engelska...
Jag kort sagt flydde.

Framträdde på bokmässan i Göteborg, på seminarier om handikapp i litteraturen, besökte bibliotek och skolklasser och älskade rollen som "författaren". Men egentligen krävde den ju ingenting. Boken var skriven för länge sedan, allt jag egentligen behövde göra var att återge texten och tillsammans med min medförfattare Annica berätta om bokens framväxt och syfte.
Work allready done, liksom...

För att få in brödfödan började jag arbeta som elevassistent i en särskoleklass efter en intervju där jag var en av 19 behöriga sökande, jag hade mitt gamla gymnasiebetyg från barnskötarutbildningen men noll erfarenhet.
Var förstås vältalig på rektorns kontor, spelade som sagt rollen väl. Och blev naturligtvis skiträdd när jobbet drog igång. Här krävdes ju ANSVAR, på riktigt! Här hjälpte inget skådespeleri, här handlade det om att bottna i det som faktiskt var verkligt.

Naturligtvis flydde jag. Sa upp mig från den fasta tjänsten efter en månad men övertalades att stanna kvar som timvikarie. Och sakta men säkert vande jag mig ju.
Strötimmarna blev ett långtidsvik, som blev en tjänst. Nu kunde jag jobbet. Och blev kvar i fem år. Det var ju nära hem och hyfsat betalt.

Jag ska inte vara orättvis, vare sig mot mig själv, mina kollegor eller de barn som jag arbetade med de åren. De var väldigt betydelsefulla och jag vet att jag gjorde en bra insats men faktum är också att jag blev kvar av ren bekvämlighet. Jag hade sagt till mig själv att så fort intresset för "Full rulle, Tim" ebbade ut och uppdragen kring boken tog slut skulle jag ta upp mina högre studier igen. Tjena...

Efter flytten till Dalarna och ett par kortare vikariat som församlingsvärd inom Svenska Kyrkan (välbekant miljö och inte så krävande uppgifter...) kom jobbet som jag enligt alla mallar borde vara klippt och skuren för, behandlingsassistent på ett dagcenter för vuxna autister, jag sökte och fick jobbet, denna gång på faktiska meriter, jag påstår inget annat, men fortfarande... bekvämt! Känd mark, inget att vara rädd för, vant...

Den som följt mig under våren vet att det blev friktion i min arbetssituation, trots allt. Och min första instinkt var som vanligt att fly.
Men döm om min förvåning när jag plötsligt ställde mig mitt emot mig själv och gav mig en ordentlig käftsmäll.
"Nu får det vara slut med de säkra korten, väx upp för fan!"

Jag håller på att ta körkort nu igen, (fjorton år efter att jag kuggades på min första uppkörning och flydde...), jag har sökt en ny utbildning jag verkligen vill gå efter att jag sumpat sista chansen att läsa in de saknade 4 poängen för fullständig teologisk A-kurs enligt den gamla kursplanen.

Jag står vid sidan av planen, som en gång på Råsunda.
Nog fan är jag rädd.
Men ibland måste man göra sådant man inte vågar. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort...

Nu kastar jag mig ut!