I Nacka hos svärföräldrarna. Har inte varit i Stockholm sedan i somras, en ocean av tid. Faktiskt den längsta tid som någonsin gått hittills i mitt snart 38-åriga liv mellan två besök i den gamla hembygden.
Förmodligen borde man vara full av äventyrslusta, kasta sig ut i staden, konsumera, uppleva.
Men jag känner mig mest handfallen.
Passerade staden på Essingeleden igår, som en liten skyttel som sugs in mot moderskeppet, för att använda Maddes ord.
För en som börjat uppleva Svärdsjövägen från Falun, vägen hem till byn, som hetsig och rörig så kändes detta åttafiliga monster helt groteskt. Jag hör verkligen inte hemma här längre.
Dock, jag ska inte vara gnällig! Barnens glädje över att träffa sina morföräldrar är hjärtknipande och kvällens middag då svägerska och svåger ansluter ser även jag fram emot.
Nu är det dags att gå upp. Återstår att se om vi ens lämnar förorten idag. Staden känns märkligt likgiltig.
Detta var för övrigt mitt första inlägg skrivet på mobiltelefonen. Gick smidigare än jag trott!
Men man har ju skrivit några maraton-sms i sina dar, eller hur kära syster? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar