Jag sitter i skrivarlyan, inte längre lika påklädd som första gångerna jag satt här i vintras och kupévärmaren vid sidan av skrivbordet är satt på det låga värmesteget i stället för brandfarlig hetta.
Fortfarande känner jag en känsla av absolut ynnest och rikedom att faktiskt äga detta krypin för mina tankar men börjar samtidigt landa i insikten om att det faktiskt kommer vara såhär nu.
Detta hörn av världen, denna plätt i utkanten av Sundborns socken i Dalarna är nu min plats på jorden. Mitt hem.
Ja, jag är hemma. Men samtidigt slår mig tanken att skulle jag dö i morgon, skulle jag hamna under grannen Hasses traktor eller sparkas ihjäl av en våryster kviga vid utsläppet i hagen, skulle jag då vilja få min sista vila på Sundborns kyrkogård?
Tveksamt.
Så var kommer jag ifrån? Min barndoms gator på Östermalm i Stockholms innerstad med sina putsade fasader, snirkliga ornament och stenfigurer väcker inget annat än nostalgins sentimentalitet Dessa gator talar ett helt annat språk idag, jag är en främling och nu en verklig främling. Må vara en främling ovanligt kunnig i gatornas fysiska geografi men med en vag doft av koskit och saktmodighet i sin filtkavaj.
Min aska nergrävd i oändliga kvarter på huvudstadens norra eller södra gravplats känns lika främmande som att jag en gång hade min första egna lya inom synhåll från de oräkneliga raderna gravstenar på norra kyrkogården, i ett brunt sjuttiotalshus med loftgångar, vid motorled och Sibyllakiosk.
Ännu mer främmande vore att begravas som mina farföräldrar, i ett kolumbarium i St Görans kyrkas marmorbeklädda källarvåning, fack på fack, som lägenheter ända in i döden.
Länge var jag övertygad om att min viloplats skulle ligga vid Siljans strand, på udden vid Rättviks kyrka, strax intill den Stiftsgård som formade mig som vuxen individ, gav mig både värderingar och hustru men idag nog måste läggas i nostalgimappen, även den.
Livet under ett decennium i Nacka var en enda lång transfer med flyttar mellan punkthusen på Ekudden och tillslut på nionde våningen med utsikt miltals iväg över Kaknästorn, skärgårdsnatur, förortsgytter och inte minst rakt nedanför huset, Nacka kyrka och dess gravplatser. Allhelgonahelgerna där var magiska minns jag, man kunde sitta i timmar och titta ner på en stjärnhimmel på marken. Ett vackert minne. Men att vila där, mellan tiovåningshusen och motorvägen ut mot Värmdö? Helt uteslutet.
Slutligen närmar jag mig det som i dessa funderingar borde vara det närmsta och kanske mest självklara, om jag dog i morgon.
Stjärnsund.
Barndomens sommarparadis. Hagarna, de röda husen, den vita herrgården, sjön och kyrkan som alltid var det första man såg vid horisonten när vi närmade oss i bil söder ifrån inför ändlösa somrar med bad, paddling, glass och Lucky Luke och Asterix-album i skuggan under en lönn. Men även vuxenlivets reträttplats med tegelstensromaner i hamocken, milslånga cykelturer och luncher i Stjärnsundsstiftelsens vegetariska matsal.
Stjärnsundsstiftelsen, där Engla Höglunds mamma var och för all del är en av de tongivande krafterna, från vars matsal det frivilliga sökandet utgick under den hemska vecka som varade mellan Englas försvinnande fram till dess hon hittades mördad och bränd för ganska precis två år sedan.
Jag deltog i sökandet, genom snår och bäckraviner där jag lekte som barn, fanns på plats vid stiftelsen när det vidriga beskedet kom. Hur lite man än önskar att så vore så kastar detta ännu en skugga över det som en gång var ett obesudlat paradis i min föreställningsvärld.
Med åren kanske känslan bleknar, liksom minnet av de onda dagarna för två år sedan.
Att vila där känns dock numera och än så länge främmande.
Men vart är det då jag flyr, oavsett plats, när jag vill höra min egen röst, mina andetag, mina ostörda tankar?
Då vill jag omge mig med träd, mossbevuxna stenar, stigar och blåbärsris.
Nackareservatet, Sörboberget vid Stjärnsund, Hagaparken, Åsleden vid Björkberg och Leksand, snåren mellan Gammelgården och St Davidsgården i Rättvik, lägereldsplatsen vid Pundet på krönet på berget mellan Blixbo och Sundborn, Lill-Janskogen där det BB där jag en gång föddes låg…
Dog jag i morgon, skulle jag vilja bli strödd i skogen.
Vilken skog?
Alla ovan.
Eller ingen av dem.
Skogen.
Det räcker.
Mitt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar