Blåser av striden

Det är helt enkelt inte värt det. Jag var full av stridslust bara för en vecka sedan. Tänkte att jag ger mig fan inte innan jag kastat ut de som profiterar på kommunala skattepengar med mina bara händer.
Men det har liksom runnit ur mig likt skattepengar som rinner ut till riskkapitalbolag i Singapore...

Gick gångvägen fram med mina döttrar i eftermiddags, den som sammanlänkar skol och dagisbyn Danholn med vår plats på jorden, Blixbo.
Både jag och N hade tagit av oss våra jackor, solen värmde, vi såg en nässelfjäril.
I björkbacken ner mot bäcken, mot bron som är "porten" in i byn, lyste träden vita i ensam prakt när snön nu äntligen smält ner och följt med bäckfåran ut i Sundbornsån.
Det är så vackert så det gör ont. Redan innan grönskan. Hur ska det då inte bli?

Jag ska inte låta ett sketet jobb ta förmågan att se allt detta vackra. Det ska inte få mig att grottande sänka blicken. Jag höjer blicken, bort över björkbacken, mot kohagen och vidare. Jag är för fan ung ännu, har ingen anledning, ingen ursäkt att resignera.
För egen del i alla fall...
Vad gäller samhälle och medborgare har tyvärr en liten gnutta missantropi börjat smyga in kilar i min tro på den gemensamma kraften.

Man är rädd om sitt jobb, ja, även jag, jag står inte över den krassa verkligheten. Man är rädd om sin inkomst. Precis som kommunala hänsyn...minsta möjliga kostnad.
Det är med sorg i hjärtat jag ger upp kampviljan och ser mig om efter andra vägar redan efter ett halvår. Jag hade en väldigt stark tro på detta jobb, att det skulle tillföra något, att jag skulle tillföra något. Men manöverutrymmet är lika stort som i en hiss. En trasig hiss...

Det som bränner till starkast är det att det kan vara så lätt att skylla på riskkapitalintressen i Singapore, något avlägset som är tacksamt att demonisera. Men till syvende och sist har situationen uppkommit genom att denna strukturomvandling har genomförts på mandat av innevånarna, alla dessa som ser om sina hus, sina arbeten och tacksamt tar emot dem som erbjuder billigast möjliga lösning för det som en gång var den gemensamma välfärden.

Våren är här. Dags att odla sin trädgård. Och hoppas att högre makter - kommunala, bolags och andliga kommer vara nådiga mot dem som ingen röst har.

Några ansökningar har redan gått iväg. Ingen av dem handlar om omsorg. Om att orka stötta med obefintlig hjälp bakom egen rygg.