Jag vaknade tidigt. Jag kände att det var över. Bihåleinflammationen har dragit sin kos. Faktiskt också svårmodet efter måndagens genomlappning på jobbet.
Jag ringde en del nödvändiga samtal redan i tisdags som har satt olika bollar i rullning. Nu ligger det utanför min egen kontroll men lik förbaskat har jag legat och ältat. Nu fick det vara nog, även med det.
Vacumet som uppstod av den inställda Stockholmsresan igår vändes i en vilja att utnyttja tiden vi plötsligt fått till skänks. En sak var att äntligen montera ihop sängramen till vår dubbelsäng så att vi slipper ligga på sängbottnarna på golvet i sovrummet, vilket vi gjort som ett annat tonårspar de senaste tre månaderna sedan flytten...
En annan sak var att äntligen ta tag i det som ska bli yngstans rum, vilket hittills har varit en mystisk kombination av restlager och gästrum. Villan full av bråte och ett nästan tomt uthus på 75-80 kvm... Logiskt!
Det var skönt att göra ett ryck. Och nästan hjärtskärande att se hur snabbt yngstan fann sig till rätta med sina leksaker i det nästan tomma rummet, hon som hittills haft en hörna i köket för några grejer eller på nåder fått vistas i sin storasysters rum.
Dagen gick undan. Tid för tankar fanns där knappt. Men efter en god middag bestående av rökt regnbåge, spenat och ägghalvor med kaviar, rödlök och creme fraiche, när barnen nattats och sista tonen av Så ska det låta ebbat ut, slog mig plötsligt insikten igen.
I tjugotvå år har denna dag varit laddad med betydelse, långfredagen, den dag vilken Jesus enligt traditionen dog på korset.
Plötsligt blixtrade minnesbilder förbi av känslosamma mässor, keramikkorset på golvet i Enhetens kapell i Rättvik, doft av stearin, Taizesånger hypnotiskt sjungna om och om igen i en flod, en stämning så laddad att den går att ta på - passionshistorien - Jesu lidande, för oss, för alla...
Borta. Tomt.
Jag klev ut genom dörren i den stjärnklara kvällen, tittade upp i rymden som för att ställa en fråga utan ord. Stjärnorna glimmade lika tigande som min oställda fråga. Karlavagnen i zenit.
Log år min egen sentimentalitet och gick in igen. TV:n stod på, visande en hyllningskonsert till Leonad Cohen.
Just som jag klev in genom ytterdörren satte sig Rufus Wainwright vid sin flygel för att tolka "Halleluljah"...
Jag blev stående. Lyssnade andäktigt. Och skrattade sedan till en aning.
Vilken jävla typisk slutkläm på ett blogginlägg på Vagges vägar...och satte mig och skrev.
Glad Påsk, mina vänner, vilken betydelse ni än väljer att lägga i hälsningen!
http://www.youtube.com/watch?v=ccGz-li_rgM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar