För många är det säkert mer än märkligt, ja näst intill bisarrt att tänka sig att det för mig är en glädjens dag. Men så är det!
Hur jag hamnat här är en lång historia, något som har mognat fram under många år och som jag närmade mig första gången redan i de sena tonåren.
Varför det är så har jag egentligen inget bra svar på. Jag gissar att det är en läggningsfråga, en lust och vilja att närma sig de stora frågorna, även det som är svårt.
Men när jag för ett par år sedan allvarligt började fundera på om det inte skulle vara värt att försöka, var mina motiv betydligt mer jordnära.
Jag hade då inlett ett vikariat som församligsvärd i Sundborns församling.
Jobbet innebar allt från städning till förberedelse och servering av kyrkkaffe och vid minnesstunder. Jag upptäckte att det jag oreserverat gillade bäst var att förbereda och servera vid så kallat ”begravningskaffe.”
Jag upptäckte att jag hade en förmåga att möta människor i den svåra stund som det innebär att just ha tagit farväl av en nära anhörig eller kär vän, få dem att känna sig avslappnade och bekväma.
I den lilla församling som Sundborn är, får man rycka in vid lite av varje, som de gånger vaktmästare behövde hjälp med att få kistan från bårbilen eller bårhus och in i kyrkan.
Dessa stunder upplevde jag som värdigt högtidliga, aldrig obehagliga.
Jag såg alltid till att jag läste namnlappen på kistans lock så jag i alla fall skulle veta namnet på den jag hjälpte en bit på vägen den sista färden.
Även om jag aldrig känt personen när den levt, var det en handling av respekt, som kändes bra.
Detta var samma år som Studieförbundet Sensus startade sin begravningsentreprenörsutbildning i Uppsala, efter att branschen insett att återväxten inte var så stor. I samma veva kom det uppmärksammade "Uppdrag granskning"- programmet på SVT som handlade om vårdslöst förfarande med kistor vid jordfästningar och jag minns att vi pratade en del om etik kring det rent praktiska i en begravningssituation. Där någonstans började ett frö att gro. Att detta faktiskt skulle kunna vara något som passade mig.
Som de som följer denna blogg vid det här laget vet, blev mitt nuvarande jobb långt ifrån det jag hoppats på. Efter mitt lilla sammanbrott eller vad man nu ska kalla det, i våras, tog jag mig samman och skrev ett ansökningsbrev och skickade in mina betyg till Sensus.
Jag kallades till workshop och intervju i Uppsala den 10:e maj, som en i grupp två av sammanlagt 60 kallade av drygt 150 sökande.
Där kastades man rakt in i ett grupparbete med fem andra sökande, där vi skulle utforma en minnesstund. Någon tid att känna varandra på pulsen fanns knappt, det var bara att tuta och köra. En "observatör" fanns med under arbetet och plitade saker i ett formulär under arbetets gång, Gud vet vad. Och så redovisning på eftermiddagen, innan frågestund av nuvarande elever och utbildningsansvariga.
Jag var uppfylld efter dagen och kände än mer hur rätt detta var!
Och tydligen tyckte man det på Sensus också. Jag är nu en av de slutliga 25-30 sökande som erjudits plats!
I höst börjar ett nytt äventyr. Jag hyser inga illusioner om att det kommer att bli lätt, dels att pendla ner till Uppsala några dagar i veckan men också det tunga i utbildningens karaktär. Men jag vill verkligen detta.
Och jag tror jag kan göra något riktigt bra utav det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar