Bland de döda växte livet

Det har tagit några dagar att smälta vad jag var med om i onsdags. Nästan omedelbart när jag fick antagningsbeskedet till begravningsentreprenörsutbildningen kontaktade jag en begravningsbyrå jag länge haft i åtanke för den praktikperiod som kommer ske under hösten.
Byrån i fråga ligger i Borlänge och meningen var att jag skulle åka dit efter jobbet i onsdags för att träffa innehavaren. Men nu slumpade det sig så att han hade en hämtning på Falu lasarett och bad mig i stället att komma till bårhuset där så vi fick prata.

Det var klibbigt varmt i onsdags. På morgonen hade jag rakat mig och klätt mig propert, värdigt en blivande begravningsentreprenör, men efter promenaden från Slussen i Falun där jag jobbar upp till sjukhuset rann svetten och det var nästan skönt att komma in i det svala bårhuset. Manchesterkavajen tråcklade jag på mig strax innan jag ringde till entreprenören som befann sig inne i bårhuset för att han skulle komma och öppna.
Självklart var jag nervös. Efter allt snack skulle det nu bli verkstad. Upp till bevis!

Redan när dörren öppnades slappnade jag av en smula. En man i sextioårsåldern med vänlig blick och välansat skägg, avslappnat klädd i svarta jeans och inte en allt för välstruken vit skjorta öppnade dörren, gav mig ett fast handslag och bad mig följa med. Nästan lite generat men lika mycket tacksamt krängde jag av mig kavajen igen...

Han var i färd med att skruva i de sista skruvarna i en ekkista och sedan fick jag hjälpa honom att få in kistan i bårbilen som det heter, kanske mer känt som likbil.

Sedan satte vi oss i väntrummet utanför visningsrummet, det rum där anhöriga brukar ta ett sista farväl av sina avlidna kära.
Samtalet flöt på i nära en och en halv timme, om utbildningen, jobbet, hans byrå, företagande, livet och givetvis döden.
Jag upplevde att vi fick en omedelbar kontakt och vi var i princip överens när vi reste oss att jag ska praktisera hos honom i höst.

Som slutkläm visade han mig runt i lokalerna, visningsrummet och rummet där man förbereder de döda och jag misstänker att finalen var genomtänkt, det så att säga slutgiltiga provet.
För till sist öppnade han dörren till själva kylrummet. Det föregicks inte av några dramatiska gester eller tonfall men det låg liksom i luften att denna stund var avgörande. Där inne låg ett tiotal kroppar sida vid sida på rostfria bänkar, insvepta i vita skynken.
Jag gick långsamt fram mot dem, mer av respekt än obehag och blev stående en kort stund och betraktade dem.

Jag vet egentligen inte vad jag hade väntat mig av denna stund, för jag hade anat att den skulle komma när han bad mig möta honom i bårhuset.
Men min känsla när jag stod framför dessa avlidna kroppar var överraskande krass.
Detta var egentligen inte konstigare än alla de gånger som jag i olika funktioner inom omsorgen mött människor som måste tas om hand och hjälpas på olika sätt.
Skillnaden var att livet lämnat dessa människor.
Och just detta, som så många framförallt prästbekanta vittnat om, blev så tydligt i denna stund. Med mig och begravningsentreprenören inräknat var vi tolv kroppar i rummet.
Men bara två personer. De övriga fanns...någon annan stans. Inte där.
Det kändes så självklart. Och inte ett dugg skrämmande.

Jag vände mig mot min eventuellt blivande handledare och fortsatte samtalet där vi just pausat det.
Då såg jag i hans ögon och i det plötsliga lilla leende som dykt upp i hans mungipor att han bestämt sig.

När jag vandrade ner mot Faluns centrum igen med kavajen över axeln hade något hänt. Livet hade liksom blivit...större. Jag såg dem jag mötte i ögonen, jag tittade på alla som rörde sig på gatorna och kände den där känslan av livets mysterium.
Våra kroppar är ett skal, det blev så tydligt. I det där skalet finns något annat, det som gör oss till människor. Liv!
Jag kände det i varje lem i min egen kropp, i varje steg jag tog, i varje andetag.

Bland de döda i bårhuset växte mitt liv.