När strimman av glädjens ljus lyst rakt igenom mig och liksom lyft mig till sfärer utanför mig själv, där tid och rum knappt existerar, där själva livets brus hörs lika tydligt som en vindlande fors.
Ja, förutom det mest självklara då om man nu ska tänka rent fysiskt...
Men förutom det, den rent "andliga" lyckan om man ska använda ett begrepp jag på sistone funnit lite problematiskt. Men jag kommer inte på ett bättre ord.
Nåväl, så när?
Den första bilden som kommer till mig är från sent sjuttiotal, möjligtvis tidigt åttiotal. Jag är hos mina morföräldrar i Sollefteå, Ångermanland på sommarlov, i deras radhus på åsen ovanför forsen som rinner ut i Ångermanälven. Vid deras tomtgräns stupar den sly och trädbeväxta slänten brant ner mot det förhållandevis grunda skummande vattnet som virvlar fram mellan vassa stenar ut mot älven, mullrande ur valvet i den gamla järnvägsbron åt andra hållet.
Jag är strängt förbjuden att klättra ner där, ja ens närma mig kanten på tomtsidan, utifall jag skulle falla och kanske slå ihjäl mig bland forsens stenar där nere. Något som naturligtvis gör det så mycket mer spännande att utmana...
Så i min minnesbild befinner jag mig ända nere vid forsen efter en vådlig klättring ner för branten. Jag är kanske sju-åtta år. Ingen vet att jag befinner mig härnere. Jag sitter i det skummande vattenbrynet och leker med den lera som kommit i dagen i strandens eroderade delar. Mina blåa frotéshorts är fläckiga och mina händer kladdiga. Solens strålar letar sig ner genom grenverken till ravinens botten där jag sitter, en rymlig i förbjuden och full frihet.
Ett tåg mullrar över bron, ger utdragen signal som de alltid gör innan den snäva kurvan åt söder. Jag tar det som en hälsning, vinkar, skrattar. Jag är ensam, stark och alldeles, alldeles lycklig.
En annan bild som alldeles tydligt dyker upp i mitt huvud är när jag en sådär tjugo år senare står i fören på ett skepp iklädd piratmundering och skeppet har rundat Skeppsholmen med kurs mot kajen vid Junibacken, där jag arbetar.
Kajen är alldeles svart av folk som väntar på den utlovade ankomsten av Hoppetossa.
Jag, i rollen som Efraim Långstrump formar händerna till en tratt och vrålar för mina lungors fulla kraft: "Nu kommer vi Pippi!"
Folkmassan på kajen jublar. Håret på mina armar reser sig. Scenen är obeskrivligt mäktig.
Jag är obeskrivligt lycklig.
Min tredje bild är från den första semestern från ovan nämnda ställe, sommaren 1997.
Jag har i närmare en vecka befunnit mig helt ensam i mina föräldrars sommarstuga, inte bytt ett ord med någon på flera dagar, sträckläst Ulf Lundells "Saknaden".
Det är en sen, varm kväll. Jag sitter på verandan med ytterbelysningen tänd, jag har just lagt ner boken efter att ha läst ut den. Möjligtvis är jag något litet berusad, jag har i alla fall dagboksanteckningar kvar om en kvällstid flitigt nyttjad flaska Grants.
I den stunden infinner sig ett slags vakuum, efter den paradoxalt nog ganska tragiska berättelsens slut, i den absolut stilla sommarnatten, efter dygn av tystnad och liksom utslätande av mitt eget väsen, långt från svettiga scenkläder och drangande gitarrsträngar.
Den gången, den endaste gången, lyckas jag med det som jag anar att buddistmunkar och andra i dessa sammanhang eftersträvar med hela sina existenser i meditationen. Tankens och jagets utplåning. Närvarande, inte i sig själv utan i allt, frånvarande från det egna medvetandet och i världen, alltet. Under en tidsrymd, jag har ingen uppfattning om hur länge, upplevde jag just detta. Den renaste av tomhet. Frid och lycka.
Dessa tre. Och inga fler.
Men hur är det möjligt?! Mitt giftermål, mina barns födelse, skratten och festerna med vänner, en moders famn i barndomsåren, det länge drömda huset på landet som äntligen blivit sanning?! Är killen psykopat?!
Inte alls. Långt därifrån. Min familj, min nya hembygd, mina vänner. Allt detta älskar jag innerligt. Men kärleken och smärtan är förbunden.
din hand vilar
på min ärm
en beröring
som för ett ögonblick
upphäver att vi en gång båda
är borta
Så löd det vinnande bidraget i SVT:s Babels poesitävling som vanns av poeten Gösta Friberg.
Och så är det ju. I all kärlek, i all tillit, i all gemenskapens glädje finns den avgrund som förgängligheten rymmer. Att allt en gång ska tas ifrån mig.
Men om jag då jämför, vilket är att föredra?
De rent och utan det minsta stråk av svärta lyckliga stunderna har jag upplevt är en i ensamhet, en i en fantasiroll, en i...ingenting...
Dessa tre.
Så jag räknar de lyckliga stunderna blått...lyckligtvis!
1 kommentar:
Jaa du, Pappa Efraim!
Den där dagen är ett minne för livet...
...som så många andra av våra dagar på Junibacken!
kramar från din Pippi.
Skicka en kommentar